Min mormor tycker att allt som jag bakar är gott. Hon skräder inte på orden när hon berömmer mina pajer och havreflarn. Sen går hon vidare till dukarna, gardinerna, blommorna på bordet eller bara till hur fantastiskt fint jag har det.
Jag har ju ansträngt mig för det ska vara fint när mormor kommer helt enkelt och jag älskar när hon berömmer mina små husligheter.
Här om dagen sa hon att jag var smal också och jag sken upp. Sen kom jag på att hon precis hade varit vid optikern och fått ögonen undersökta och att den ovanliga komplimangen eventuellt kunde ha berott på det. Så skrattade vi. Vi skrattar mycket.
När jag var liten var mormor det mjuka och enkla. Vi sov i strandboden i fiskeläget ibland, hon och jag och moffar.
Varje morgon vinglade vi ut längs den långa stenbryggan och badade. Mormor hade badmössa, för liksom jag själv har hon alltid varit rädd om sina öron.
För mig är det de många öroninflammationerna som barn som gjort mina öron ömtåliga. För henne är det bomberna som föll över Helsingfors när hon var bara en liten flicka.
En gång när jag var femton och pappa var på väg att dö kom jag hem till ett tomt hus efter skolan. Mamma var på sjukhuset, brorsan var hos någon moster eller morbror. Jag skulle sätta mig och äta macka just när det bara vällde upp och mackan växte i munnen.
Jag grät och jag grät och jag grät och mitt i allt det där så kom mormor. Jag tyckte det var pinsamt egentligen, men kunde ändå inte sluta gråta.
Så satt hon där, på min sängkant och strök mig över håret och pratade med mild röst om sorg och om att det är bra att gråta. När jag hade gråtit klart lagade hon kvällsmat och allt var mjukt och lugnt, som det ju alltid är omkring mormor.
Nu är jag snart 30 och hon har funnits där jämt. När det varit fint, när det varit svårt, på studenter och bröllop och så nu för alla barnbarnsbarnen. Då är jag ett av femton barnbarn så det är många liv, som hon har berikat. Jag har så innerligt svårt att förlika mig med tanken på att hon en dag inte kommer att finnas där längre så nu tänker vi inte på det.
Istället tänker jag på den pyttelilla abborren hon en gång ömsint tillagade efter att moffar försiktigt hade rensat den.
Det var den första (och enda) fisk vi fick av våra många fiskestunden nere vid Hus fiskeläge.
På henne och barnbarnet Timmi när de valsade runt på min studentskiva. På hur hon kärleksfullt höll mitt nyfödda barn och sa ”naj vikke tjock armar”.
Lilla mormor. Du är mitt hjärtas ros.
? jenny_thomasson@hotmail.com