”När man vaknar en söndag morgon och känner en intensiv längtan till havet – då vet man varför man bor på Gotland”. Den definitionen stämmer så på pricken på mig själv, och jag tror fler gotlänningar. Snart firar jag 40-årsjubileum som åretruntboende på den här vindpinade, älskade kobben, ytterst i havet.
Tre år kvar till 50. I bästa fall mitt i livet. Vaddå, åldersnoja? Tre decennier passerades utan kris, fyra likaså. Nästa ska nog gå bra det också.
Att man inte är en dag äldre än vad man känner sig är helt sant. Jag tror att jag stannade vid 27, om ingen spegel obehagligt råkar hänga i vägen och avslöja mitt rätta jag.
Vid en intervju nyligen pratade jag med en kvinna i 30-årsåldern. Plötsligt benämnde hon mig med ”i din generation”. Vaddå, som att jag skulle vara lastgammal. 27-åringen i mig brusade tonårsaktigt upp men 47-åringen tröstade med sin erfarenhet.
Att prata om ålder kan vara känsligt, har jag märkt. Jag intervjuade tre glimrande duktiga sångerskor, som ogärna ville prata om sin ålder. När jag skrev var det ytterst nära att jag omskrev dem som ”tre sångerskor med tillsammans mer än 150 års musikalisk erfarenhet”. Men jag det gjorde jag inte.
Med 47 somrar i backspegeln är tingens ordning det enda jag tycker är konstigt, startsträckan var för lång. De första decennierna gick åt till att lära sig leva. 19 år gammal och nyanställd fick jag plötsligt semester. Jag hade ju ingen aning om hur sånt fungerade. Efter en oändligt lång sommar på jobbet fick jag plötsligt ledigt, ett par iskalla veckor i februari. ”Då åker man utomlands på charter” sa chefen. Jag bokade två veckor på Gran Canaria. Ensam. Ingen annan hade ju ledigt mitt i vintern.
33 år gammal blev jag pappa. Nu blev somrarna heliga och klockan måste ha råkat få ett batteri med dubbel styrka. För tiden började gå allt fortare.
Som tur är blir mycket bättre genom avel och generationsväxling. Smidig som ett kassaskåp såg jag förra helgen på medan dottern enkelt hjulade fram i den stora gymnastiktävlingen Wisbycupen. Med en doft av skosvett, gymnastiksal och kokt korv med bröd började jag räkna på livets matematiska formel. För en 19-åring är ett år en 19-del. För en 47-åring är samma tidsperiod en av 47. Det innebär att jag upplever ett år 2,5 gånger så kort nu som sedan den infernaliska semestern på Gran Canaria. I 75-årsåldern går åren fyra gånger snabbare än i tonåren. Då är nuet det enda som är konstant. För i stormens öga står tiden still.