VM-spelarna fick medalj av femte storleken av regeringen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så inleddes Gotlänningens artikel om Stångaspelen för femtio år sedan. Men:
- Pärkspelare och varpkastare fortsatte dock envist på regnvåta pärkplaner och med hala varpor och den allra trognaste publiken stannade kvar och följde med i de roande och spännande tävlingarna.
Erik Hedin, Silte, vann som många gånger tidigare gutniska femkampen. När II med Arne Olsson som pärkkarl vann bakpärkens mästarklass och Stånga med Allan Rundby frampärken.
Varpans mästarklass grupp 1 vanns av Roma KG Hederstedt, damklassen av Stånga Asta Öström och stenklassen av Burgsvik Gillis Lundgren.
Vid Stångaspelen för femtio år sedan arrangerades också en talangtävling. Yngre klassen vanns av Bruno Hansson, Hemse, som spelade trombon, och äldre klassen av Monica Olofsson, Visby, som deklamerade.
GOTLAND HADE BÖRJAT få en del turister för femtio år sedan, men när det gällde att visa upp sevärdheterna runt om på ön fanns fortfarande mycket kvar att göra. Under rubriken "Tips för hembygdsvårdare" skrev Gotlänningen om Hångers källa i Lärbro och Christopher Polhems barndomshem i Tingstäde, två mer eller mindre fördolda sevärdheter för femtio år sedan.
"Få besökare hittar hit ner till Hångers offerkälla. Ingen vägvisare, ingenting berättar om att här är något märkvärdigt att se. En bit bort ligger Ganns ödekyrka, nästan bortglömd även den. /.../ hur skulle det vara om den vildvuxna omgivningen röjdes upp en smula, om ruskigt missprydande taggtråd togs bort osv. /.../ Givetvis borde någon slags tavla ute vid vägen tala om var Hångers källa finns."
Och lika illa ställt var det vid Christopher Polhems barndomshem i Tingstäde.
"Varenda svensk - och flertalet utlänningar - har fått lära i skolan vem Polhem var. Hur skulle det vara med en minnestavla ute vid vägen ... Detta är faktiskt Tingtädeborna skyldiga de som far vägen fram, sig själva och Christopher Polhems minne" dundrade Gotlänningen.
HÄLSOVÅRDNÄMNDEN HADE dömt ut kaffestugan vid Bungemuseet och intendenten Anna Erlandsson skrädde inte orden när hon intervjuades av Gotlänningen:
- Det är begripligt att våra kåkar inte är så moderna. Det fanns inte kakel och rostfritt på den tiden ... men sådant tas ingen hänsyn till.
Nu tvingades man för första gången i museets historia att åstadkomma ett nybygge, pengar fanns det tack vare gåvor i samband med 50-årsjubileet föregående år.
ATT NAMNET LANGSKA HUSET, där hemslöjden i dag håller till, går tillbaka till Tobias Lang som i början av 1800-talets drev kattunstryckeri med flera verksamheter på Kopparsvik är det nog många i dag som känner till. Men för femtio år sedan hade bakgrunden till namnet Lang, som återfinns även i Langs väg och Langska hagen, fallit i glömska, enligt Gotlänningen. Det hade då gått femtio år sedan den sista Visbybon med namnet Lang avled, fröken Johanna Karolina Lang. Men 1958 kom 80-årige Gustaf Lang från New York på besök för att återse Visby där han inte varit sedan seklet var ungt.
Gustaf Lang var sonson till den siste Lang som ägde de stora Langska egendomarna i Visby, den blinde Johan Daniel Lang som dog i Visby år 1889 vid 85 års ålder. Hans son John Rolf Tobias Lang blev professor i Lund och dennes ende son var ovannämnde Gustaf Lang som emigrerat till Amerika som färsk ingenjör.
Släktens gotländska stamfader Tobias Lang var från Ungern och att han blev bosatt på Gotland var egentligen resultatet av en olyckshändelse; det fartyg han reste med från Tyskland till Riga 1874 led skeppsbrott. På Gotland fick han kontakt med det kända handelshuset Donner som genast insåg att utnyttja den duktige industrimannen. Vid Tobias Langs död 1836 fortsattes rörelsen av sonen Johan Daniel.
Att Gustaf Lang nu på ålders höst rest till Gotland berodde på att ville återse sin fädernebygd men även besöka släktingar, fabrikören Rolf och rådmannen Thor Ödin. Gustaf Langs farmor, Anna Lovisa var nämligen syster till bröderna Ödins farfar, garvaren Frans Theodor Ödin i Visby.
DET FANNS GOTLÄNNINGAR som reste åt andra hållet också, till Amerika. Men så långa semesterresor var för femtio år sedan så pass ovanliga att de blev omskrivna i tidningen. Folkskollärare Paul Palmér i Garda hade rest till USA på sällskapsresa med flyg och lantbrukaren Karl-Gustav Levander i Garda hade även han flugit till USA för att fira sin 50-åsdag hos sina systrar i Chicago.
82-årige Gunnar Pettersson från Etelhem hade åkt på sällskapsresa till Nordkap.
I FEMTIOÅRSKRÖNIKAN DEN 1 mars i år skrev jag om en våldsam pressdebatt i de gotländska tidningarna femtio år tidigare, 1908. Det var en ung präst vid namn Johannes Uddin som kom i blåsväder då hans förkunnelse ifrågasattes av bland andra landskamrer Westman och borgmästare Een. Den unge prästen valde att lämna Gotland. I juli 1958 kom den nu 80-årige kyrkoherden emeritus för första gången tillbaka på besök.
Han mindes mycket väl de upprörda diskussionerna femtio år tidigare. Biskop von Schéele hade gärna velat ha honom kvar men för att inte tynga biskopens samvetsfrid valde Johannes Uddin att flytta. Han hade sedan tjänstgjort större delen av sitt yrkesverksamma liv i Markim och Orkesta några mil norr om Stockholm och där hade han stannat även efter pensioneringen.
Vad som inte framgick av den artikel jag refererade 1 mars var att Johannes Uddin var född i Mästerby och son till kontraktsprosten Reinhold Uddin och hans maka, född af Klint.
TIDNINGARNA FÖR FEMTIO år sedan innehöll dagligen en spalt med små notiser, oftast av officiellt ursprung, som vittnar om vad som på den tiden ansågs viktigt att upplysa läsarna om. I den första notisen tisdag 1 juli meddelas att biskop Anderberg begärt semester under tiden 1 - 27 augusti.
SOM EFTERSPEL TILL SVERIGES silverplats i fotbolls-VM beslutade regeringen att tilldela de svenska landslagsspelarna medaljen "För berömliga gärningar" i femte storleken.
’