Krönika signerad Bison
En kyrklig person jag känner tycker att jag svär för mycket. I synnerhet när jag slår skallen i lågt placerade dörrposter och när det går åt h-e (helskotta) för Hammarby i fotboll.
– Ni som har närkontakt med vår Herre svär väl också vid häftig smärta, besvikelse och ilska? säger jag.
– Vi kanske stönar högt eller gråter, men vi svär inte, svarar den kyrkliga.
För många år sedan, inför ett riksdagsval, gjorde jag en TV-intervju med dåvarande KD-ledaren Alf Svensson i Gränna. En fråga var:
– Visst svär du när du slår dig på tummen med hammaren?
– Nej, svarade Svensson. Aldrig!
Svårt att tro, för visst svärs det ibland, i alla fall smygsvärs, även i de kyrkliga stugorna?
Förlåt Endre, mitt fel!
Varje (nåja) gång jag tittar på mina favoritlag spela direktsända TV-matcher går det åt... ja, ni vet.
Så jag borde naturligtvis inte ha suttit där i skinnsoffan och tittat på när ni spelade mot Rönnby i tisdags. När jag slog på TV:n stod det 1–1, men så fort jag fått ner rumpan i nämnda soffa , då gick det åt... ja, än en gång, ni vet!
Så förlåt än en gång, jag ska aldrig göra om det!
I min frukost ingår numera en smörgås med smultronmarmelad. Ja, just det. Smultron! Jag köpte nyligen en stor burk av en kvinna vid en vägkant i Litauen.
Jag har rest här tidigare och överallt står de och säljer. Vanligast är gula kantareller i jättehöga drivor. Här hemma blir jag överlycklig om jag hittar en enda liter kantareller. Och så mycket smultron att det räcker till marmelad är bara att glömma.
Vad är det för fel på våra gotländska skogar?
Kanske låter det märkligt, men jag gillar begravningar.
Inte att någon dött, i det här fallet Stickan på Macken som nu ligger där i sin kista framme vid koret i Öja kyrka. Det gillar jag inte, han borde fått finnas kvar ett tag till. Men stämningen, gemenskapen. Prästen talar vänligt om den döde, vi sjunger psalmer, lyssnar på solosång och paraderar runt kistan och lägger en blomma på kistan, innan vi lämnar kyrkan och åker hem. Det är många som har flaggat på halv stång idag, men nu är flaggorna hissade i topp igen.
Det känns bra.
När jag är på begravning funderar jag alltid på min egen hädanfärd. Allt tyder på att den dagen kommer. Dock vill jag levande vara med och regissera den kyrkliga delen och skriva in i Vita Arkivet hur det ska vara med musik och allt det där andra, för att undvika oenighet bland barnen. En är ateist. Varje gång har jag glömt bort det, men inte nu.
Jag har i alla fall skaffat en blankett.
#:!&%!!?”#§^?+§§Q§&&€&/;&&%!!!!
Så arg kan jag bli när jag slår huvudet i en dörrpost.
Eller när Hammarby förlorar.
Mejl:bison.gotland@telia.com