Vilse i öknen utan vatten
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är i alla fall en av dem. Jag och mina lagkompisar före detta polisen och alternativodlaren. Någon större uppmärksamhet rönte dock denna bedrift inte där ute på det gamla morotsfältet i Hörsne där SM i varpa avgjordes. Inte ens Ove Järlö på Radion, som annars har totalkoll, verkade ha en aning om att vi kastade final mot Vallstena. Även publikt i övrigt var det tunt.
Några drygt medelålders varpahuliganer från Vallstena satt visserligen där och applåderade hemsocknens "smocknollor", medan vi däremot inte hade en enda tillrest supporter från Bäl. Därför gick det som det gick, förlust med 12-10.
Där skulle jag kunna sluta min rapportering och de läsare som inte är så insatta i varpa skulle förmodligen förbli mycket imponerade. Tänka sig, Bisons lag näst bäst i Sverige!
Men den fullständiga sanningen är den här:
Efter två tidigare förluster, en vinst och en frilott gick vi till final i grupp 4. Det är den lägsta gruppen, så långt bort från den riktiga eliten man kan komma.
Men ändå. En final är alltid en final.
Det blir en hektisk helg. Därför sitter jag i svinottan på lördagsmorgonen och skriver det här. Jag har varit nere och badat. 18 grader och inga alger, solen skiner, det blir en het dag.
En av ungtupparna står utanför dörren och försöker lära sig gala. Det låter inte riktigt klokt. Tänk er en yngling just i början av målbrottet som försöker sjunga. Lägg dessutom till några rosslande ljud från en pump som precis tappar kontakten med vattenytan, så förstår ni ungefär hur det låter.
Och när han riktigt tar i och försöker gala lika högt som Monsieur Pekka, då blir det inre trycket så stort att han varje gång släpper en kletig fjärt på gräsmattan.
Så är denna tidiga morgon, denna hektiska helg.
Om några timmar är det marknadsdags, den näst sista den här sommaren, och jag står där och säljer böcker och gör reklam för den planerade havsbastun i hamnen och den traditionella glidtävlingen på cykel som avgörs idag. Om den kan ni nog läsa mera på annan plats i den här tidningen, för reportern Albin Grahn på GT har anmält sig till tävlingen. Får se om han, precis som jag i varpan, går till final i denna prestigefyllda tävling.
Jag tvivlar.
Ibland glömmer jag bort hur bra jag egentligen har det. Glömmer bort att vara tacksam.
Frisk och pigg för min ålder, hyfsad ekonomi, underbar bostad, inga problem med barnen, en bil som startar... Ja, det finns mycket annat också. Men det är lätt att glömma bort, trots att jag efter ett antal resor till krigshärdar och svältkatastrofer runt om i världen beslutat mig för att aldrig klaga. Till och med i denna Reinfeldts värld kan jag känna viss trygghet. Folk svälter inte ihjäl, jag oroar mig aldrig för att en granatattack perforerar mitt hus, blommorna kommer förmodligen att fortsätta blomma, min bostad ligger tillräckligt högt för att inte drabbas av den första chockvågen av smältvatten från glaciärerna...
Och ändå kan jag vissa nätter ligga vaken och oroa mig.
Innan det totala bevattningsförbudet slår till hinner hustrun skvätta på lite vatten på de mest utsatta grödorna. Förmodligen gör det ingen större nytta, men aningen större blir kanske dillkronorna till kräftorna, hösthallonen några fler, blommorna något mindre slokande. Gräsmattan däremot får inte en droppe, den får klara sig så gott den kan ändå.
Vatten. En självklarhet som vi sällan funderar så mycket över, utom under några stekheta sommarveckor då hela naturen kippar efter andan och ropar på regn. Och det kommer ju till slut, förr eller senare.
För många år sen var vi några journalister från olika delar av världen, som bevakade ett krig i Jordanien.
För att ta oss till ett ställe dit vi egentligen inte fick komma begav vi oss till fots ut i öknen, långt före mobilernas tid och utan vatten och kompass. Vi gick naturligtvis vilse. En engelsk journalist kollapsade och situationen var allvarlig, men vi hade turen att bli upptäckta av en jordansk militärpatrull, som tog oss till fånga och körde oss till en liten by mitt ute i öknen. Vi bjöds på vatten, en varm och grumlig och starkt bakterierik "soppa", som ingen av oss tvekade en sekund att dricka. Därefter forslades vi till gränsen och kastades ut ur landet, in i Syrien.
Och vad jag vet så överlevde alla.
Av den hektiska helgen har det nu blivit söndag. Halv fem på morgonen. Glidtävlingen på cykel är avklarad. Som vanligt dominerade bröderna Henkel-Larsson från Domerarve i Öja (jag vet inte hur vi ska få stopp på dem) genom att besegra motlutet vid reningsverket och sen rulla ända ut på hamnpiren, vilket inte många klarat av under de sju (cirka) år tävlingen pågått.
Själv dominerade jag med eftertryck den interna GT-kampen genom att glida till semifinal. Den unge reportern Grahn däremot kroknade tidigt. Men som jag skrev här ovan, det var väntat. För att lyckas komma långt i Glidet krävs både rutin och en väloljad cykel.
Och om några timmar är jag på väg till Bottarvevarpan i Vamlingbo. Stentävlingen som för några år sedan var på väg att läggas ner på grund av för få deltagare.
I år är femtioen (51) lag anmälda!