Vill den som är hungrig alltid ha mat i munnen?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla äter. Medan de kör bil, cyklar, åker buss, kör barnvagn eller jäktar fram med vevande armar och stegmätare på för att duktigt utnyttja tiden mellan mötena till vardagsmotion.
I Stockholm äter man. Oavsett tid på dygnet. Överallt. Alla äter. Det är inte en trend, det är ett faktum.
Men hur länge jag än strosar fram längs stigar och vägar på södra Gotland, kommer jag med stor sannolikhet inte möta en enda människa som går och petar i sig mat på stående fot.
Även detta är ett faktum.
Däremot kommer jag möta gotlänningar som hälsar. Vagt bekanta, inte alls bekanta, enstakar som råkar veta var jag bor och med lite tur några vänner. Alla hälsar. Jag med. Det gör man om man inte träffar särskilt många. Känns självklart. Men i storstan skulle tankeflödet i övrigt fullständigt upphöra om jag började se, verkligen betrakta, alla förbiilande människor.
Det enda jag hinner se är att de äter. Mackor stora som limpor, hamburgare, stekt strömming, latte i ta-med-koppar, varm korv, nudlar i kartong, kebab, bullar, kakor, bitar lasagne i papper, köttbullar samt lökringar. Bananer. Tårta!
Jag skulle vilja hävda att jag hinner se det mesta i matväg slinka ner under en gå mellan Stockholms Söder och Stockholms Norr. En disig doft av flottyr, socker och ätbart ledsagar mig hela vägen, och huruvida den sedan väcker ens aptit eller gör en mätt är en annan fråga.
Detta intresserar mig.
Varför äter storstadsfolk jämt och överallt i stället för att hålla på måltiderna och tillåta sig att bli hungriga mellan varven? Vet inte hur det är med männen, men den svenska kvinnans medelvikt har ökat med fyra kilo sedan 1980, till mer än 66 kilo i medelvikt på sisådär 165 centimeters medellängd. Fyra kilo. I snitt. Det är mycket.
Men varför? Läkaren och föreläsaren Christina Doctare har en teori om att stressade nutidsmänniskor försöker mätta även sina själsliga behov med mer och mer mat, vilket egentligen är skälet till att jag på väg mellan Söder och Norr hamnar i Jacobs Kyrka. Det är den rödputsade kyrkan som ligger i Kungsträdgården, något stenkast från de på sin tid riksbekanta almarna, de som huvudstadens styresmän för död och pina absolut skulle såga ner för 35 år sedan.
Det skedde aldrig.
Så där står de. Almsjukan grasserar å det förfärligaste i landet - fast glädjande nog inte alls lika häftigt på Gotland - men just de gigantiska almarna i Kungsträdgården står där de står. Enorma. Tehuset under de väldiga kronorna hukar som det alltid har gjort. Motorsågsärren efter den tidsanda som påbörjade fällningen syns tydligt på trädstammarna.
Nåväl. Mat. Jacobs kyrka. Det visar sig nämligen att även kyrkorna i Stockholm hakar på ätandet. Själen som lyfter med hjälp av orgelmusik under lunchpausen, tända ljus på väg till jobbet, mumlande stillhet mellan shoppingvarven - allt sådant tillhör storstadskyrkorna sedan länge. Det är normalt. Kyrkor har av tradition sina egna sätt att mätta mänsklig hunger.
Men mat? Mackor och kaffe sålda, serverade och uppätna ute bland kyrkbänkarna? Strax under predikstolen? Termoskaffe och bakeoffbaguette med salladsbladet inklistrat med hjälp av generöst med gladpack?
Om det vore i kyrkan i Sundre. Miltals till närmaste bulle. Det är det inte. Det är centrala, matdoftande Stockholm en vardag i sen oktober. Överallt-och-jämt-ätandet är del av en ordinär storstadsvardag.
Jag tror att Doctare har rätt och jag tror kyrkan gör uppåt väggarna fel. Kyrkans anpassning till tidsandan gör kyrkan obehövlig. I Stockholms tunnelbanevagnar ger Stockholms stift uttryck för samma välvilligt fåniga attityd genom att satsa på att vara lustig:
"Bön är gratis. Ständig uppkoppling. Be var och när och hur du vill. Fri support i alla församlingar."
Förra året satt jag och skrev i Visby i Lucia-tid. Omständigheterna ville att jag fick plats i den fullsatta domkyrkan när det årliga Luciatåget skulle äga rum och det var en stor upplevelse, jag minns den som ett verkligt andligt lyft. Och jag är ganska säker på att få av besökarna kände oemotståndligt behov att sitta och tröstäta en plastinbakad ostsmörgås med visset salladsblad medan lucia, tärnor och staffanspojkar framträdde under valven och orgelmusiken klingade och klang.
Apropå orgel, så berättade organisten i Jacobs kyrka om Johann Sebastian Bachs karriär medan löntagare och pensionärer tuggade och mumsade i kyrkbänkarna i Jacobs kyrka. Hur många floriner han tjänade här, hur smart han förhandlade sig till en jättebra lön där, hur karriären fortskred uppåt, uppåt medan mer och mer framgång och pengar kom i hans väg.
Tonerna? Andligheten och musiken? Den hann vi inte med.
Tidsanda är intressant. För det mesta gör den sig riktigt synlig först långt i efterhand. Men den kan också bli väldigt påtaglig under en promenad mellan Söder och Norr.