Han föddes den 10 oktober 2012 på veterinärklinken i Roma.
Han somnade in söndagen den 14 april 2013 klockan 18.22 på samma ställe.
Det handlar om Sookie, hundvalpen som aldrig fick bli vuxen. Vår första hund. Han skänkte oss glädje den lilla tid vi fick behålla honom. Färden till de sälla jaktmarkerna lämnade oss i obeskrivlig sorg.
Det har runnit en hel del vatten under broarna intill Stall Dalhem sedan dess. Därför kan jag berätta att Sookie led av något så ovanligt som blödarsjuka. Detta upptäcktes på specialistsjukhuset i Strömsholm, dit vi tvingades göra två resor. Det började med en blödning i ena ögat. Veterinärerna stod handfallna. Sjukdomen är inte helt okänd, men mycket ovanlig. Dagens djurdoktorer har ingen praktisk erfarenhet av den, känner bara till fallet med den tyska schäfern. Hur den letat sig fram till Sookie är okänt. Prognosen är urusel. Avlivning direkt eller vänta och se. Någon bot finns inte.
Valet var enkelt. Vi kunde inte bara avliva Sookie. Vi beslöt att ha honom under ständig uppsikt. Vi hade fått veta att en spontan blödning kunde komma när som helst. Och eftersom han saknade koagulationsfaktor så gällde det att vara försiktig. Han behandlades med silkesvantar. Vi började tro på en framtid. Men, men, lördagen den 13:e april upptäckte vi en knytnävsstor bula över höger framben. Bulan blev större under natten. Vi var framme vid vägs ände.
Aldrig mera hund? Eller ny direkt? Eftersom vi levt med en dödsdömd valp i flera månader så visste vi svaret. Det skulle bli en ny. Bosse stirrade mig rätt i fejset från en bild på Blocket. Bosse fanns i Åtvidaberg. Han hade långa öron, huvud som en tvättbjörn och en blick som fick pacemakern att slå dubbelslag. Bosse skulle jag ha. Medan jag var och tankade bilen inför resan så hade trädgårdsarkitekten hittar en annan valp. I Vänge. Jaha. Vi for till Ralf Edströms gamla hemtrakter och hämtade Bosse. På hemvägen gjorde vi en avstickare till Bringes och hämtade Bella.
Båda valparna är födda den 29:e januari. Bosse är en papillon och Bella en cocker spaniel, men har också lite pudel- och papillonblod i sina ådror. Blandningen har lett fram till ett klumpigt kolsvart charmtroll. Hon hoppar exempelvis aldrig ner från en soffa. Hon ramlar. Hon är lealös som en ragdoll och älskad av alla. Väger tre gånger så mycket som Bosse, men vinner sällan den ständigt pågående striden om samma tuggben. Hur hon fick tag i dem vet jag inte, men hon totaldemolerade mina glasögon, vilket har orsakat ett synbart hål i plånboken.
Bosse är en getingfälla, söt så det förslår. Helt obetalbar. Han har inget emot promenader, bara han blir buren. Han gillar inte att Bella förälskat sig i Thürings lilla Nicke. Bosse är en fågelhund i dubbel bemärkelse. Bara rutinerade starar har hans förmåga att lyssna sig till och dra upp maskar i gräsmattan. Och släppte man honom från toppen av Follingbomasten så skulle han, beroende på vinden, lätt segla på öronen till Rute, Fole eller Gerum. Bella däremot skulle dråsa ner med en smäll vid Stora Vede.