Vikten av att känna sig normal...
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det får oss att känna oss mer normala och mindre som potentiella medverkande i Kanal 5-programmet "Outsiders".
Jag blev till exempel sååå glad när jag läste att det finns åtminstone en till som är som jag. Nämligen Tobbe Stuhre som blir irriterad över människor med noll respekt för andra.
"På folk, tror jag, det är så mycket egoism, folk som skiter i att blinka när de kör bil för att det inte gagnar dem, såna som stannar och kramas direkt innanför dörrarna i ankomsthallen i hamnen, såna saker" svarar han på 2sidor-Magnus fråga vad han kan bli trött på.
För sån är jag också och ibland kan jag känna mig som en dålig människa som retar upp mig på sånt istället för att rycka på axlarna, gå förbi eller vidare.
Jag tänker ofta på den där lappen som satt upptejpad i en av kassorna på postkontoret i Hemse. Detta utspelade sig på den tiden när det fortfarande fanns riktiga postkontor.
"Om du retar upp dig på ting som är små — så är du inte större än så" har jag för mig att det stod på lappen som någon textat för hand och ritat en slingrig ram med blommor runt.
För om man retar upp sig på småsaker kan man ju inte vara en så generös och vidsynt människa som man vill vara, eller hur?
Jag tänker också väldigt mycket på att allt det som väcker starka känslor hos en själv, har sin rot i något man i grund och botten inte gillar hos sig själv.
Men trots att jag inser att det förmodligen är något hos mig själv, kan jag känna nästan som ett förakt för personer som totalt ignorerar sina medmänniskor och bara ser till att de själva får gott om plats, som roffar åt sig så det inte blir något över till den som kommer efter.
Såna som totalt struntar i att städa upp efter sig i utrymmen som är gemensamma. Som tar den sista tårtbiten men låter det kladdiga fatet stå kvar i kylskåpet. Som spiller ut saker men lämnar det och tycker att det kan nån annan ta hand om.
Och som beskrevs av Tobbe Stuhre, folk som totalt ogenerat stannar mitt i en dörr eller gång istället för att gå åt sidan och släppa förbi folk.
Jag kan bli gaaaalen på sånt!
Och därmed borde jag ju, rent teoretiskt sett, kvalificera mig till titeln tvättstuge-terrorist men konstigt nog stör det mig inte ett dugg om någon glömt att ta bort luddet i tumlaren i vår gemensamma tvättstuga. Jag behöver inte ens anstränga mig att inte bli irriterad.
Nog är det konstigt.
Men det känns bra att inte vara ensam om att reta sig på alla egoister.
Det här får bli en bikt över allt jag retar mig på.
Som jag berättat förut retar jag mig väldigt mycket på telefonförsäljare och orkar inte ens vara trevlig när jag försöker vara så otrevlig att de slutar ringa.
-Vad vill du? är en effektiv fråga när någon ringer och vill chittchatta om vilken telefonoperatör du har. Upprepa frågan oavsett vad de såäger så tvingas de ganska snart komma med sitt erbjudande som du vänligt men bestämt kan tacka nej till.
Robert Aschberg, av alla människor, har skrivit en hel bok om hur man kan snoppa av av en telefonförsäljare. Boken heter: "Telefonförsvararen : 101 sätt att trakassera telefonsäljare" (Kalla kulor förlag) och är rolig läsning som ger en del tips.
Men jag är inte så bra på att spela teater så min metod är mer rättfram, rakt på: brutal målfokusering på att få ringaren att lägga fram sitt "oemotståndliga erbjudande" så snabbt som möjligt.
Jag har nyligen avslutat två affärsförbindelser, mycket beroende på deras säljteknik. Mobiltelefonföretaget som lockade med en ny telefon fick mitt förtroende efter att de lovat att täckningen på Gotland skulle förbättras och bli heltäckande under kommande året.
En ren lögn visade det sig vid senare kontakt. Men då hade jag redan bundit mig för två år.
Att bryta kontakten bestämde jag mig dock för när en av säljarna i Gallerian gick på min dotter och berättade hur bra det skulle vara om hon fick en egen telefon "så att hon kan ringa mamma när som helst".
Man tror inte det är sant men det var det.
Nu hoppas jag att min nya operatör har bättre etiska regler i sina säljmanualer.
Knappt två veckor till Melodifestivalen och mina egen etik behöver ses över. För det är helt omöjligt att vara objektiv, saklig och kritisk när vårt stolta hopp från Gotland ska vara med.
Ibland blir det så himla konstigt när man ska klippa och klistra med texter. Citatet av Tobbe Stuhre här ovan till exempel, det kopierade jag från arkivet och klistrade in. Som tur var läste jag igenom det ändå och på något outgrundligt vis hade "i att blinka" försvunnit i första meningen som ju fick en helt annan betydelse och om det var på det viset så hade man ju verkligen haft anledning att reta upp sig...