Hela mitt liv är inramat av stora idrottshändelser.
VM-bronset i fotboll 1994. Arsenals dubbel 2002. OS-guldet i ishockey 2006. Gunde Svan, Ludmila Engqvist, Stefan Edberg och Annichen Kringstad. Till och med Ingemar Stenmark, men då minns jag mest att mamma gick ut när han skulle åka för att hon inte vågade titta.
Vi hade en svensk med i det Ryder Cup-lag i golf som svarade för idrottshistoria helgen som gick och det är snudd på ofattbart stort även om golf måhända inte är en sport jag sitter uppe om natten för att följa.
Sverige är och har varit under ganska lång tid en högpresterande nation när det kommer till idrott.
Men ibland undrar jag om vi inte blivit bortskämda.
Vi är nio miljoner invånare. Bara i London bor det omkring tretton miljoner.
Vår högsta fotbollsliga är att betrakta som en korpserie jämfört med de stora i Europa, och ändå är en av världens bästa en lång svensk från Rosengård. År efter år har vi levererat långt över vår egentliga förmåga, och det jag menar med att vi är bortskämda är att jag undrar om vi någonsin frågar oss varför det är så?
Något nedärvt vikingablod kan det inte handla om eftersom Ibrahimovic knappast är släkt med Röde Orm. Dessutom missgynnas vi (förutom i vinteridrotter) av vårt geografiska läge, och det är naturligtvis bara struntprat att vi skulle vara av hårdare virke än andra.
Bakom alla våra stora framgångar finns den svenska modellen. Vår breddidrott som i sin grundtanke låter alla vara med. En idrottsrörelse som drivs av eldsjälar och ideellt arbetande människor med statligt och kommunalt stöd.
En modell som vi ärvt av generationerna före oss, ett eko från det svenska folkhemmet, från de som byggde landet.
Därför var det beklämmande läsning i GT häromveckan när sportredaktionens granskning visade hur antalet aktiviteter störtdykt de senaste 20 åren. Det är sorgligt att höra om ledarbrist och hur klubbarna misslyckas med att locka ungdomar till sina träningar.
Samtidigt urholkas aktivitetsstöden, sponsorerna blir färre och klubbarna får mindre pengar att röra sig med. Allt roterar nedåt i en allt brantare negativ spiral.
På Gotland har vi sannolikt vårt representationslag i fotboll i division 3 inom kort. I innebandyn har Visby IBK förtvivlat svårt att rekrytera lokalt underifrån. Endre har det kanske något bättre, medan Visby Roma trots allt fått en slags renässans och just nu är vår intressantaste klubb.
Att nämna Visby Ladies i sammanhanget känns mest pinsamt sett till hur andra elitlag förbereder sig inför en säsong.
När elitsatsningen i storstadsklubbarna går ned på lågstadienivå har vi också kommit så långt från den där framgångsrika svenska modellen att begreppet breddidrott snart bara är ord på papper.
Jag är övertygad om att detta kommer kosta. Kanske inte i år eller nästa.
Men om tjugo år kanske vi pratar om Zlatan som vi gör om VM-bronset 1994.
Sedan går vi till Gutavallen och kollar division 4-fotboll.
Veckans lista. Fem gotländska favoritföreningar.
1) Kappelshamns IK. Där spelar jag division 5-fotboll. Någon ungdomsverksamhet kan vi dock inte skryta med...
2) ... men det kan däremot välskötta IFK Visby som går mot strömmen och bara växer och växer.
3) Östergarnsbåtar, den lilla föreningen för allmogeseglare består inte heller av några juniorer direkt. Men vi finns på facebook!
4) Gotland Muay Thai. Överraskande seriöst, så nu har jag börjat boxas igen.
5) Kvartersligan. Ingen förening, men breddidrott när den är som finast.