Vi vill ha allt.
Vi vill ha skola, dagis, ungdomsgård. Vi vill ha vårdcentral, post och affär. Det ska finnas ett äldreboende, en återvinningsstation och en polisstation.
Helst i varje socken.
I grund och botten är det en sund inställning. Varför ska man nöja sig med mindre än det bästa? Att acceptera försämringar utan vidare strider mot våra instinkter, och dessutom är det rent ut sagt korkat. Om något ska ändras så bör det rimligtvis vara till det bättre. Kan man tycka.
Givet detta är det självklart att det blir ramaskri över planerna på skolnedläggningar på landsbygden. Skolan är en identitet, en samlingspunkt och samtidigt också en slags garant för tryggad återväxt eftersom skola betyder barn vilket betyder nya människor som tar över där de gamla lägger av.
På pappret funkar den teorin fint.
I verkligheten desto sämre eftersom vi inte kan tvinga människor att sätta sina barn i en viss skola. Lika lite som vi kan tvinga dem att handla i en viss affär, eller utnyttja en särskild däckfirma eller bensinstation.
Och de som är arga över att bygdens affär stänger borde med handen på hjärtat fråga sig hur många gånger det senaste året som de, och deras grannar, storhandlat där.
De som är arga över att vissa skolor riskerar att läggas ned borde kolla statistiken över hur många föräldrar som satt sina barn i en annan skola än den närmaste.
Med det fria skolvalet gav man människor möjlighet att välja bort sin hembygd - och det var många som tog den chansen. Det blir en dominoeffekt som påverkar alla, och inte bara i den egna socknen eftersom allt hänger samman.
Ett verklighetsexempel på att ha kakan och äta upp den eftersom vissa alltså slåss för en levande landsbygd som de bidrar till att avfolka.
I Kräklingbo var det inte ens hälften av förskoleklassarna som började i hemsocknen. I Slite har Solklintskolan nya, fina lokaler, ändå väljer nästan hälften av högstadieeleverna bort den. I Klintehamn har redan fler än en tredjedel valt Visbyskolor.
Vem ska stödja landsbygden om de som bor där inte gör det?
Gunnar Bendelin, den gamla revoltören och landsbygdens förkämpe nummer ett, vill starta ett upprop (eller uppror, det står lite olika varstans men budskapet är detsamma) och det är ett vällovligt initiativ om än kanske ett halvsekel för sent.
Attitydförändringen är redan gjord, världen har gått vidare och jag tror inte att människors beteendemönster låter sig brytas hursomhelst.
Men jag hoppas att uppropet (upproret?) lyckas med att om än inte ena Gotlands landsbygd så i alla fall sätta fokus på det som är den verkliga knäckfrågan för att få människor att vilja leva och bo utanför staden - sysselsättning.
Människor måste ha något att göra. Och de måste tro på och stödja sin hembygd också i praktiken eftersom protestlistor när allt kommer omkring bara är namn på papper.
Men att vissa skolor stängs när de väljs bort av bygdens egna är inte konstigt.
Inte heller att lanthandeln stänger när vi bara handlar det vi glömde köpa på Ica Maxi.
Vi vill ha allt. Men bara när det passar oss.
Veckans lista. När "Mer jul" med Adolphson & Falk står dig upp i halsen, lyssna på de här julsångerna istället.
1) "Oh come all ye faithful" - Twisted Sister.
2) "Heavy Christmas" - 220 Volt.
3) "Fairytale of New York" - The Pogues.
4) "Christmas time" - The Darkness.
5) "Mistress for Christmas" - AC/DC.