Jag har en vän som arbetar inom hemtjänsten. Det är när hon berättar om sitt arbete som jag känner att det jag gör mest är på låtsas.
När hon berättar om stressen och pressen, om alla beslut hon måste ta, om mediciner, om ensamhet, om den ibland både fysiska och psykiska misären som är hennes arbetsmiljö, om känslan att aldrig räcka till för dem som samtiden valt att kalla ”brukare”.
Hon berättar om dagsschemat, och för all del nattschemat, som tar henne kors och tvärs över staden Stockholm och där transporttiden räknas av från de minuter som kunde använts till något mänskligare än att köra bil.
Hon är en av samhällets många hjältar. Hon, och alla de andra. Som de som hjälpte min pappa i slutet av hans liv. Som kom med matlådor, som smörjde hans kropp med salva, som hjälpte honom med ögondroppar och kateter, som stod ut med hans gråt och klaganden, stod lindrade hans ensamhet i korta stunder och som gjorde det med ett leende.
I slutet av mammas och pappas liv hade jag så mycket med både hemtjänst, sjukvård och demensvård att göra. Rätt människor på rätt plats, jag upphörde aldrig att förvånas. Det var i Småland och jag kände mig så långt bort
När jag ser hemtjänstbilarna fara omkring i Visby och på resten av ön, tänker jag att där åker några av de viktigaste om mest efterlängtade människorna i vårt samhälle. Här åker ljus i mångas mörker.
Jag tänkte på alla dem när jag läste GA i går. ”Högsta lönerna finns i vården”. Så fantastiskt ändå. Alla dessa blå och vita rockar, att de äntligen fått mer i börsen.
Alla gånger jag fått vård för mitt ibland vilt hoppande hjärta. När jag gått till akuten, lagts på en brits med elektroder överallt på kroppen, när jag kopplats till maskiner och det in och ut genom dörren oavbrutet kommit den ena varma människan efter den andra.
De som hjälpt mig vid narkosen när jag elkonverterats, som skämtat och visat djupet av medmänskligheten men med bibehållet allvar i botten och som efteråt frågat om jag är sugen på en kopp kaffe.
Det är i de stunder då jag är helt utlämnad åt andra som tron på och tacksamheten för människan och dess inneboende godhet är som allra störst.
Fast jag vet förstås, och läste det också, att det inte är personalen på golvet, sköterskorna, som tar hem storkovan. Riktigt så naiv är jag inte. Detta apropå nye regiondirektörens fantasilön, 127 000 i månaden.
Många av de högavlönade inom regionen, 165 stycken, flera av dem inom just vården, tjänar över 50 000 i månaden, är säkert värda sina pengar.
Men det finns så många fler som är så värda mycket mer, och då sticker verkligheten förstås i ögonen. De som stressar och sliter, de som tar hand om oss när vi blir gamla och sjuka och som ger oss värme mitt i livet också. På dem vårt välmående vilar.