Vi var verkligen kungar då
Foto: LAURENT GILLIERON
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Män gör ofta så. Romantiserar och ältar sin ungdom. Skriver om den. Förmedlar den. Håkan Hellström, Bryan Adams och Magnus Ihreskog har alla gjort det och oftast blir det riktigt bra också.
Om kvinnors ungdom talas det tystare. Kanske för att tjejerna, medan många killar springer runt och känner sig som kungar, mest känner sig som skuggor där i tonåren. Eller så är det som för min del, inget som tjejerna vill berätta om. Vad skulle folk säga liksom?
För visst händer det än. Att jag ägnar en kväll åt Spotify. Gör minneslistor. Med alla de där låtarna som gör att man hamnar där igen. Summer of 69 finns med där, klyschigt men sant. Toto också.
En kväll spelar jag "Dont cry" med Gun´s and roses hela kvällen och minns min vän Martin.
Min vän Martin med det svarta håret och den raspiga målbrottsrösten. Min vän Martin vars fönster jag brukade kasta stenar mot på väg hem under vårnätterna. Som alltid öppnade dörren och famnen när man behövde den. Som fanns nära i mitt öra i telefonen i princip varje kväll under ett helt år. Var han inte i telefonen var vi hemma hos honom. I hans pappas lilla hus nere i Ljugarn. Spelade musik på högsta. Han hade precis upptäckt hiphop och jag just pop. "Dont cry" var en av få låtar vi kunde enas om. Vi käkade mackor, såg film, dansade, drack sprit ibland men oftast låg vi bara bredvid varandra och pratade. Pratade och pratade och pratade. Min pappa hade just dött. Ett år senare dog hans mamma. Aldrig, aldrig, aldrig ska jag glömma den dagen. Hur liten han var då. Hur vi satt omkring honom och höll hans händer.
I dag vet jag inte ens hur hans röst låter. Vet inte vart han bor eller vad han gör. Min vän Martin.
Anna hade en vän med en bil. Jag var 16 år och hade just ingen vän med en bil, men en hel hög vänner med mopeder. Vi var väl en 25 stycken som kom att bli ett gäng under högstadiet. Vi älskade varandra. Ovillkorligt. Alla visste allt om alla och alla hade något att göra med allt. Vi bodde utspridda mellan Ljugarn och Vamlingbo och enades om att Lojsta var en bra plats. Till Lojsta vallfärdade vi på våra mopeder. Satt runt elden vid träsket under sommarkvällarna. Grillade korv, badade, drack medsmugglad öl. Ibland var någon ledsen och då vandrade man upp på berget och pratade ut. När det började ljusna körde vi hem igen. Stannade efter några kilometer när tjejerna från Fardhem svängde av och tog Gerumsvägen. En gång körde Ida över en rabbis med moppen på väg hem från träsket. Hon fick stanna och vända och köra över den igen. Fram och tillbaka. 15 år var vi. Och vi var verkligen kungar då.
Ibland blir jag alldeles kall i hjärtat när jag tänker på hur det kan få bli så att människor som var så viktiga, som betydde så mycket för en och som var en så nära då, blir främlingar sen. Och alldeles kall blir jag när jag inser att den aldrig kommer tillbaka, den tiden. Vi blir aldrig desamma igen.
Little wing, Jimi Hendrix. Magnus med det långa svarta håret och gitarren på höften. Som sista gången jag såg honom körde 14 mil för att plocka upp mig. Magnus som jag kunde ha dött för men som aldrig insåg att jag var kvinnan i hans liv. Vart tog han vägen sen?
"Heartbeat" av The Knife. Gymnasiegänget samlat i Elsas lilla etta. Vegetariska grytor, politisk ilska och öl i massor. Effes torsdag, fredag, lördag och ibland söndag. Gustavia på tisdagarna. Män, pojkar, gossar i mängder. Sluts have more fun! Krossade hjärtan som botades med en grogg. Studentångest och frihetslängtan.
Suzanne med Leonard Cohen och så satt vi där. Tidig, tidig morgon på strandpromenaden. Ett gäng före detta elever som just klivit ut i friheten. Solen gick upp och vi ville inte gå hem. Mina skor var borta efter nattens vilda fest. Barfota över kullerstenarna hem till Magnus. Sova några timmar och sedan började det, livet.
Fortsättning följer...