En gång varje år åker jag och mina bästa vänner på en resa.
Det låter måhända finare än vad det är eftersom det inte direkt handlar om Barcelona, Rom eller Thailand. Vi åker till slumpmässigt utvald svensk stad inom lagom köravstånd från Stockholm.
I år blev det Linköping. Förra året Jönköping. Året dessförinnan Norrköping och det ligger nära till hands att gissa att nästa års resa går till en annan del av Köping.
Vi åker dit och tar in på lagom billigt hotell, sedan går vi på denna köpings motsvarighet till Munken och blir onyktra och löser världsproblemen. Vuxna män gör saker tillsammans.
Det här låter banalt för att det är banalt. Det är så opretentiöst och enkelt att det faktiskt funkar. Varje ansats till högre ambitioner hade kvävt oss.
Vid något tillfälle har någon luftat idén om ett mer faschionabelt resmål, en destination man kan lägga upp fräcka facebookbilder från och tjäna avundsjuka gillamarkeringar. Förslaget har omedelbart röstats ned eftersom alla inser att en sådan resa skulle växa till ett projekt, och även om vi är bra på mycket i det här kompisgänget så är gemensamma projekt knappast vår starka sida.
Det är knappt vi klarar av att ta oss till Linköping ihop. Barcelona är långt över vår förmåga.
Dessutom skulle det vara slöseri med både vår och Barcelonas tid, vi är knappast intresserade av att se något annat av La Rambla än det som syns genom fönstret från insidan av en krog. Givet det är skillnaden mot Linköping bara konstigare valuta och längre restid.
Det här sättet att umgås är en följd av att ju äldre vi blir desto svårare blir det här med vänner. Att hitta nya känns orealistiskt eftersom jag knappt har tid med de jag har. Nya vänner kräver underhåll och telefonsamtal och att jag är intresserad av vad de gör och har gjort.
Ta inte illa upp, men artighetsumgänge är lågprioriterat.
Jag ska hämta och lämna och passa tider och skjutsa och laga mat. Sedan ska jag städa och skotta snö och handla. Däremellan ska jag och sambon gärna få ihop både egentid och tillsammanstid. Vid sidan av det har jag ett heltidsjobb.
Det är inte så kul att konstatera, men jag har bara tid med vänner som jag kan välja bort utan att de tar illa upp. Och omvänt. Vi är samma skrot och korn, och jag tvekar aldrig på deras lojalitet. Jag vet att de ställer upp, utan tvekan och utan frågor, om det skulle behövas. Vi vet att vi finns där.
Den bästa vänskapen är underhållsfri och kan sammanfattas i en mening: Om inget särskilt händer ringer vi inte och berättar det.
* Jag har varit på krogen en hel del mycket genom åren, men i lördags slogs någon form av rekord.
Vi satte oss runt ett bord strax innan två på eftermiddagen och gick därifrån elva timmar senare, och den enda bild som hamnade på facebook från resan var på den notan.
Veckans lista på temat reflektioner kring saker man dricker på krogen.
1) Det går inte att ersätta Red Bull med Burn och tro att man får en drink som går att dricka.
2) Varannan vatten funkar faktiskt.
3) Varannan mellanöl funkar lite sämre.
4) Fernetshots är roligare än gott.
5) Lynchburg lemonade är den nya jackocola.
* Liten sak jag inte kan låta bli att kommentera. SVT:s julkalender "Mysteriet på Greveholm" är anmäld eftersom den anses uppmuntra till ockultism.
Barnen leker anden i glaset och pratar med spöken.
Men snälla. Lägg av. Jag orkar inte. Om vi inte slutar omedelbart med att bli kränkta över precis allt i det här landet kan vi gräva ned oss på en gång. Det här är pseudodebatternas pseudodebatt.