Magnus Ihreskog: Vi firade vår familjs mor med utflykt

Om man kan jobba hela livet och klara det bra så kan man inte helt plötsligt bli kallad förvirrad. Skäms, säger Britt-Marie, uppenbart förnärmad och stött.

Skäms, säger hon, till dottern Malin som gjort den fina dokumentärfilmen ”Mamma har varit direktör” som går att se på SVT.

Hon var just direktör en gång, mamma, för det egna familjeföretaget, en stabil kvinna i sin glans dagar som nu hade svårt med sammanhangen.

Efter dagar, veckor, månader och år är ingenting längre som det var, det blir dags för dottern att ställa mer existentiella frågor allt medan demensen grumlar världen för mor.

Samma dag jag såg den berörande filmen hade jag tidigare suttit med Marie och pratat om mammor som inte längre finns, om saknad och minnen, om de arv och hågkomster de lämnar efter sig när de går.

Det var ett par dagar före Mors dag och Marie, hon som heter Nilsson Lind, hade lämnat den text om mamma Doris som förra lördagen publicerades i denna tidning. En fin kärleksförklaring till en saknad mor.

Om sorgen att inte ha dem kvar, pratade vi, de som var tryggheten en gång, de som hade alla svar och strök oss över håret när vi skulle somna, de kring vilka världen snurrade. Vi har våra mammor i himlen nu, vi tror att de har det bra, vi glömmer dem aldrig, vi sa att vi älskar dem alltid, hon sin, jag min.

Jag kände så mycket igen mig i den där filmen, min mamma var dement på slutet och levde i sin egen värld. Hon brukade fråga om det var hennes barndomsgata som gick utanför fönstret på demensboendet. Det var det inte, den låg minst femton mil därifrån.

Vi brukade dricka kaffe tillsammans när jag var där, ibland visste hon inte vem jag var, vi ställde alltid samma frågor; hon för att hon inte visste svaren, jag för att jag visste på vilka frågor hade faktiskt hade svar.

”Visst var moster Elsa lite busig som barn” brukade jag säga, då skrattade hon, då var hon där igen, långt bak i tiden, den enda tid hon kunde navigera i.

Det var en djup sorg att bli lämnad av någon som samtidigt är kvar.

På Mors dags firade vi min familjs mamma, vi åkte till Tofta och fikade, alla fyra, vaniljbullar och morotskaka. Det blev en fin eftermiddag, inget märkvärdigt, men samvaro i en tid då barnen så smått börjar förbereda sig för att flyga ut.

Vem vet vad det blir av oss sedan? Vem vet vad våra barn ska säga och göra och känna fram i tiden?

Kommer de och hälsar på, har vi frågor utan svar, blir vi förvirrade, säger vi ”skäms!”?

Men än har vi tiden för oss, än är det mycket som inte är för sent. Först tar vi Manhattan, sedan tar vi Berlin och därefter får vi se hur det blir! Det blir nog bra.