Det händer att jag hör talas om människor som bara klippt alla band och gett sig av.
Jag vet inte om de finns på riktigt eller om de bara är skrönor i magasin med blankt papper, påhittade av människor som drömmer om att göra precis så. Men det spelar egentligen ingen roll.
Ibland när jag ska sova brukar jag drömma mig bort någonstans, kanske till Sydamerika, USA eller Afrika.
Jag gör ett överslag på vad det vi äger är värt, och vad vi skulle få med oss om vi sålde alltihop, tog varsin unge under armen och bara åkte. Till ett varmt land. Till ett äventyr. Till det oväntade.
Jag är en trygghetsnarkoman, men även för en sådan kan tillvaron ibland kännas för trång, vägen till jobbet som jag kan köra med förbundna ögon för lång, och rutinerna sticker som knäckebröd i sängen mot kroppen.
Jag är inte en sådan som säljer och drar, och det är en hisnande tanke att inte ha en fast punkt i tillvaron. Att säga upp sig från ett jobb utan en konkret plan. Att åka utan bestämd slutdestination. Fritt fall liksom, med fartvind som pressar fram tårar i ögonen och målet, jorden, som en suddig fläck i fjärran.
Det märkliga är att jag inte har några problem att se mig själv på en kaffeplantage i Colombia, eller med ett litet hotell i Argentina.
I mina fantasier funkar allt fint med Pampas bakom mig många hundra gröna mil. Trots att allt jag kan göra på spanska är att beställa en stor öl och be om notan.
Men ändå skulle jag aldrig våga.
Jag försöker analysera vad jag är rädd för. Egentligen finns det ju inget att frukta, så länge vi har hälsan kommer vi landa på fötterna vad vi än tar oss för. Det kanske inte blir så gulskimrande som i mina drömmar, men överleva kommer vi göra och sannolikt blir det också bra förr eller senare.
Och ett äventyr blir det garanterat.
Men rädslan ligger inte i det som väntar, utan i det som blir kvar.
I tryggheten som lämnas, i familjen, vännerna, jobbet och de där knäckebrödskavande rutinerna jag älskar att klaga på men som jag ändå mödosamt bygger upp på egen hand.
Människor som jag bygger sina egna fort och murar mot omvärlden. Vi behöver våra traditioner och vanor, vare sig vi vill eller inte. Vår största fruktan är normlöshet och anarki, och tanken på att inte veta vad som händer i morgon skrämmer oss från vettet.
Vi är såna som betalar räkningar med autogiro och våra existenser bygger på att lönen kommer in den 25:e varje månad så att vi kan spara ihop till den där resan till Thailand några veckor varje vinter.
Väl på plats under palmerna dricker vi vår Singha och drömmer om ett hus vid stranden och ett drönarliv fritt från bekymmer och invanda hjulspår.
Så åker vi hem igen, och när vi låser upp vårt tillbommade hus, gör eld i kaminen och packar upp våra sandiga kläder vänder vi oss mot varandra och säger:
- Det är skönt att vara hemma igen.
För det är ju det, trots allt. Skönt att vara hemma.
Och så lägger vi rutinmässigt ytterligare en sten till fortets murar.
Veckans lista. Kanske av det mer abstrakta slaget, men ändå. Fem favoritsiffror:
1) 2. Antal barn jag har. Och inget tyder på att den siffran kommer ändras.
2) 4. Så många kilo trivselfläsk har jag sprungit bort sedan i julas.
3) 13. Siffran jag har i mina segel på tvåmänningen.
4) 1. Antal mål jag gör per säsong i snitt i fotbollslaget. Inget tyder på att den siffran kommer ändras heller.
5) 5. Semesterveckor i sommar. Längtar redan dit.