Jag har inte begripit Van Morrisons storhet som sångare och musikant förrän nu. Den här veckan. Senaste dagarna har jag praktiskt taget inte lyssnat på annat än Van the Man.
Jag lyssnar inte alltid på musik, vilket jag tror att en del tror, jag lyssnar väldigt mycket på till exempel P1 och på tystnaden, men gångna veckan har jag uppslukats av Van Morrisons keltiska soul, jag som inte är särskilt mycket för soul. Letat fram gamla LP-skivor, lyssnat på nätet. Magiskt.
Det finns en nerv och närvaro i hans uttryck, en sårbarhet också och, i många stycken, en längtan bakåt, tillbaka till Belfast där allt började. På skivan ”Hymn to the Silence” finns ett makalöst stycke som heter ”On Hyndford street”.
”Take me back to Hyndford street where you could feel the silence at half past eleven on long summer nights”.
Tillbaka till kvällarna vid Radio Luxemburg, till jazz och blues-skivorna, tillbaka dit där äpplena tyngde, där allt alltid var ett enda “nu”.
Han växte upp på just Hyndford street i Belfast, läser jag på nätet. Jag vet inte så mycket om Van. Många av er som läser vet mycket mer, kanske får ni ett gott skratt åt min okunnighet.
Jag krånglade en hel dag i Paris för att se kvarteren där Edit Piaf växte upp och jag har sett Franz Kafkas grav i Prag. I Belfast har jag aldrig varit men någon gång ska jag nog våga mig dit. På barndomsadressen, 125 Hyndford street, finns en mässingsplatta på väggen, minnande om hans ursprung.
På google.maps ser jag en spikrak oansenlig gata, tycks det mig, men uppenbarligen så full av magi, precis som alla barndomsgator.
Det är roligt att upptäcka något nytt. Min älskade har då och då spelat Van Morrison under våra sjutton år, Morrison och Tom Waits är hennes gubbar, så hur sjutton kommer det sig att det klickat för mig just nu?
Kanske hans svallande känslor berättar något om mitt eget liv, en musikalisk famn att falla i.
När jag såg honom i Hultsfred 1989 brydde jag mig sparsamt. Minns mest att det var tvunget att lämnas plats på VIP-området när han skulle passera.
Det var första gången jag varit med om något sådant sedan en vakt motade undan mig när jag var tio för att Anna-Lena Löfgren skulle passera. ”Lyckliga gatan”, ni vet, en annan lycklig gata än Vans. Men i hennes fall berodde det på att hon var handikappad. I Vans fall antagligen på att han var en diva.
Hur som helst var jag där som reporter, då får man vara bland VIP:arna, och var mer upphetsad av att ha fått en intervju med Katrina i då heta Katrina and the Waves.
Svallande känslor, sexigt smittande blås, fenomenal tajming, vaninnigt sväng och så alla dessa lyckliga melodier. Det är aldrig för sent att bli ung.