Vart tog "Vänliga veckan" vägen?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men en dag saknar jag och det är en särskild dag att uppmärksamma alla fantastiska vänner och andra i ens omgivning som betyder så mycket för en. Inte vardagshjältar på det sättet att de måste ha utfört något särskilt utan människor som bara finns där, är professionella, kloka och snälla.
Människor som man aldrig egentligen får nån anledning att hylla för något särskilt.
Människor som säger och gör snälla saker för att de vill och bryr sig, inte för att de måste eller för att de hoppas kunna sälja något.
Vänliga veckan finns ju men det märker man knappt längre. Däremot uppmärksammas Kanelbullens dag med rent överdrivna proportioner. Hittar inte ens vilken vecka det är som är vänlig när jag söker på Internet, mer än att det är "en vecka i november".
En sökning Kanelbullens dag får däremot 6 700 träffar...
Om nån inte märkt det så är det tid för broddar.
Min egen lilla kampanj "Våga bära broddar" är nu inne på fjärde året (!) och jag har fått fler och fler anhängare med åren.
I måndags plockades de gamla hederliga stålbroddarna ur garderoben för årets säsong. Förstår inte hur man kan klara sig utan dessa finurliga skodoningar.
Däremot är jag inte redo för att våga bära mössa ännu.
Har inte hittat en enda huvudbonad som inte får mig att se ut som en byfåne ännu. Skäms lite över denna barnsliga fåfänga men jag ser verkligen inte klok ut i mössa.
Som ni som läser GT kunde se blev det sannerligen Levide IF:s kväll på den lokala fotbollsgalan i fredags.
Jag är dubbelt glad för den sakens skull. Dels för de rättmätiga hyllningarna, dels för att jag slapp äta de oliver jag lovat tugga i mig om det inte blev Levide IF som stod i centrum denna kväll.
Var och hälsade på en alldeles ny liten människa i söndags. En en månad gammal liten kille som var alldeles bedårande vacker. När man håller i såna där små varma sovsnusande sötnosar, då är det något som sätter igång i en. Man glömmer allt som var jobbigt och gjorde ont och tänker bara att "jag vill också ha!".
Men det är ju lite sent för undertecknad, särskilt med tanke på att startsträckan är ganska lång fram till det skulle kunna bli aktuellt med såna diskussioner igen...
Och då är det ju tur att man kan låna såna där små människor då och då för att bara njuta en liten stund.
I år ska jag använda en ny teknik i julhetsen. Istället för att tänka på allt jag "måste" ska jag tänka att jag "vill". Alltså inte: "jag måste städa" utan "nu vill jag städa".
Om det inte känns rätt tänker jag strunta i det för då vill jag ju inte.
Årets första varma, doftande saftglögg är i vart fall avnjuten. Undrar varför nötterna dröjer så i butikerna och om paranötter även i år enbart ska finnas i färdigskalad variant. I och för sig är det ett elände att knäcka dessa godbitar men de är klart godare direkt ur skalet.
En annan nöt att knäcka är frågan om svarta affärer och gränser för människans moral.
Varför ska Karlsson deklarera för det som Clase struntar i?
Å andra sidan, vi kräver att makthavarna ska leva som, eller åtminstone ha insikt i, hur "gräsrötterna" har det och det är ju inte direkt ovanligt med byte av tjänster eller att försöka få något "utan kvitto".
Att regelmässigt strunta i att betala skatt är så klart helt åt skogen.
Men var går gränsen?
Är det skattefusk att hjälpa sina vänner och bekanta med det man kan tack vare sin profession?
Det är sannerligen ingen enkel fråga.
Man behöver ju inte strunta i att betala skatt för att hamna i blåsväder. Man kan gå på krogen med en journalist och bli kramsjuk också. För mig är det lite svårt att förstå hur diskussionen nästan enbart handlat om Ulrica Schenströms tvivelaktiga agerande när hon hade ansvar för rikets krisberedskap. Det är i och för sig helt ofattbart hur hon kunde tycka det var okej att festa till när hon var i tjänst men jag frågar mig mer vad de hade ute tillsammans att göra överhuvudtaget?
Och nästa tankegång hamnar i vår egen lilla värld här på Gotland.
Hur skulle vi hantera det om vi såg nån av kommunens högsta tjänstemän pussa på en av våra journalistkollegor som han/hon inte borde pussa på?
Skulle det bli förstasidesstoff i lokala medier?
Värt att fundera på en stund...