Vårt klassrum finns på internet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Trots att jag läser saktare än en som nyss lärt sig läsa. För att läsa på engelska är inte lätt när man måste slå upp orden hela tiden. Stora delar av litteraturen kan vi läsa kursivt, det betyder att vi inte behöver memorera på samma sätt som de mer viktiga kapitlen.
För mig blir det dock ingen skillnad eftersom man ju helst bör förstå även det som läses kursivt, annars kan man ju strunta i det helt och hållet.
Men jag vet ju också av erfarenhet att man vänjer sig och att det går bättre och bättre.
En teknik är att inte tänka så mycket på hur man läser utan låta sig fångas av texten.
Och att läsa om konstens historia är ju så spännande!
Att inte se sina klasskamrater är en ny upplevelse. Vårt klassrum finns på Internet och "vi" är bara våra namn i en lista. Men man lär ju känna folk ganska snabbt ändå, utan att man behöver se dem.
Jag tror att jag kanske känns igen som "hon som är så rädd att göra fel".
Jag är nämligen med i klubben "Hur vinner man?" som går ut på att alltid, i alla situationer, göra sitt bästa för att vinna.
Och för att veta hur man ska vinna behöver man ju veta vilka regler som gäller.
Finns det inga regler kan man ju inte veta vem som är bäst och vem som är sämst.
En regellös tillvaro är en mardröm för medlemmarna i "Hur vinner man-klubben".
Denna strävan är som ni redan förstått ganska begränsande om man vill utveckla tillit till sin egen förmåga. Det räcker inte att göra det som känns bra för en själv om man inte vet att det enligt facit också är det rätta sättet.
Vi i "Hur vinner man-klubben" är nämligen också ofta även medlemmar i "Jag hatar att ha fel-klubben". Och för att veta att man haft fel måste man ju ha klart för sig vad som var rätt. Det räcker inte att tycka det är lite småförargligt att ha fel, för att få medlemskap.
Det krävs tydligare symptom som illamående, ilska, långvarig irritation och självklart måste man vara långsint så att man kan spara sin lilla fadäs till ett senare tillfälle då man kan drämma i med den lustfyllda hämnden.
För även om man ibland har fel kommer det alltid att komma någon annan som har ännu mer fel så småningom och då gäller det att mycket tydligt uppmärksamma detta så att det framgår att man minsann inte undgått misstaget.
Då får man ju rätt till slut i alla fall enligt vår klubb-logik.
Den uppmärksamme och bildade läsaren har redan gjort sin egen analys och ställt diagnos: det är läge för lite uppvärderad självkänsla igen.
Men det är ju så tacksamt och härligt självdistanserat att skämta om sina brister och tillkortakommanden.
Att skämta om sin egen förträfflighet är inte lika politiskt korrekt på något vis.
Och absolut inte lika roligt.
Men sen ska man ju inte tro på allt man läser i tidningen heller.
Då och då upptäcker jag att det finns människor som tar mig på mer allvar än jag tänkt.
Men dessa tillfällen är också väldigt nyttiga för en simpel skribent eftersom man inser vilket ansvar man har. Man ska inte slänga sig med slarviga kommentarer för att vinna enkla poäng. Det är oerhört lätt gjort när man sitter här trygg bakom tangentbordet. Jag pekade till exempel ut en man för "sur farbror" nyligen, vilket var både omoget och orättvist. Han lät mig inte komma undan utan vi pratades vid en stund och jag tror att vi var överens när vi la på.
Nyttigt, men oerhört jobbigt för en som hatar att ha fel.
Däremot tycker jag att man kan kalla en viss grupp av män (i alla åldrar) för sura farbröder utan att behöva be om ursäkt.
Det finns sura farbröder som inte fyllt 30 för den delen.
Det är alla män som har lärt sig facit, hur livet ska levas och hur man gör och som är så övertygade om att det är det rätta sättet att de inte ens överväger att det finns en annan sanning, en annan tolkning.
Jodå, det finns sura tanter också.
Jag är en.
Barnprogrammet Häxan Surtant är så roligt så att jag skrattar mer än dottern åt surtantens utpräglade elakhet och sura uppsyn.
Ja, sån vill jag vara! Ibland, inte bara.
Skulle jag göra ett humorprogram skulle jag som första skämt få in den här sketchen:
(I butiken vid kassan)
- Tar ni kort?
- Javisst, ett ögonblick.
(kassörskan går iväg och kommer tillbaka med en kamera)
- Ska det vara ett porträtt eller gruppbild på hela kön?
Som andra sketch blir det denna:
I sängen på kvällen, mamman ligger och läser, dottern frågar snällt:
- Mamma, kan du inte läsa högt för mig?
- Måste jag?
- Ja, snälla....?
- Ok, då (skriker) "OCH KRIMINALINSPEKTÖREN HOPPADE IN I BILEN FÖR ATT I FULL FART ÅKA MOT MORDPLATSEN"
- Mamma...
Sistnämnda skämtet kör jag då och då för dottern och tycker själv det är lika roligt varje gång.
Surtanter kan vara ruskigt barnsliga...