Jag går inte på A-brunnar.
Och jag går definitivt inte på de små lömska V-brunnarna, de där man nästan inte ser. Faktiskt går jag ogärna på någon järnbrunn överhuvudtaget, för säkerhets skull liksom. Man kan ju aldrig veta. Förutom K-brunnar givetvis, jag kan gå omvägar för att trampa på en sådan. Naturligtvis utan att det ser ut som att det är med flit.
Det här går av sig själv. Jag tänker inte ens på det, det är autopilot. Någon gång har hänt att någon undrar vad jag håller på med, och varje gång jag blir påkommen rodnar jag generat.
Men vanans makt är stor, och att plötsligt sluta med något jag pysslat med sedan lekis (jo det hette lekis då, inte förskoleklass) låter sig bara inte göras.
Den rationella delen av min hjärna vet så klart att jag inte drabbas av otur av en A-brunn. Ingen dör om jag går på ett V. Och jag får inte mer tur av ett K. Men det spelar ingen roll, för mitt undermedvetna vill tydligen inte ta några risker.
Nu kan jag trösta mig med att jag inte är ensam om att ha underliga saker för mig. Jag menar inte att alla undviker gatubrunnar, men tvångstankarna finns där hos de flesta, även om vi inte vill erkänna dem.
Jag har mängder av exempel. En kompis måste snöra på sig vänsterskon först. En annan kollar åtta gånger per kväll att ytterdörren är låst. En tredje kan inte ha en kökskniv liggande på diskbänken. En fjärde vill inte trampa på streck.
Mest påtagligt är det kanske inom idrotten. Listan kan göras hur lång som helst på idrottsstjärnor som måste göra saker i en viss ordning för att få tur eller känna sig trygga.
Jag tycker det är fascinerande hur vuxna, helt vanligt fungerande människor, fastnar i invanda beteenden. Ett slags trygghetssökande i de små rutinerna. För vissa handlar det om rena tvångstankar, andra bottnar i skrockfullhet som vore vi rädda att förarga di sma undar jårdi. Några, som jag, är en kombination av båda.
En gång hade vi ett så kallat medium hemma hos oss eftersom en mig närstående familjemedlem, vi kan kalla henne sambo, tycker att sådant är lite spännande. Men någonstans där drar jag definitivt en gräns för vad jag står ut med.
När mannen, som på allvar hävdade att han såg spöken, kom till den delen av föreställningen då han skulle leda den påstått osaliga anden "in i ljuset" (jo han sa så), då klarade jag inte mer. Jag var tvungen att gå ut och lägga mig på gräsmattan en stund och hämta andan för att inte sabba showen fullständigt genom att skratta på fel ställe.
Men vårt hem är alltså officiellt spökfritt, och det är ju en kul tanke.
Å andra sidan. Killen som hoppar över A-brunnar kanske ska passa sig för att döma andra för hårt.
Jag är ingen storspelare, det ska erkännas. Och jag inser att jag aldrig kommer vinna storkovan på något. I synnerhet inte de gånger jag fyller i stryktipset. För mig är det nämligen helt omöjligt att lämna in en rad som inte är grafiskt snygg. Man kan inte ha nio ettor, till exempel.
Och spelar man på det sättet är man ju tämligen rökt på förhand, oavsett hur många turbrunnar man hoppat på.
Men veckans lista är enklare, där kan jag varken vinna eller förlora. Idag: Fem lyckade trädgårdsprojekt.
1) Stengångar. Att lägga dem är som terapi.
2) Magnoliaträdet. Nu blommar det!
3) Reclaim the gräsmatta. Mitt långtidskrig mot ogräset.
4) Trädgårdslandet. Men det är helt sambons förtjänst.
5) Skärmtak. Man kan aldrig få för många.