25 november
Den gula postbilen stannar vid raden av brevlådor i kurvan ner mot hamnen. Så här års är det bara min och en låda till som får post, de övriga får vänta till sommaren.
Vad slags post hoppas jag på? Parfymdoftande kärleksbrev är det ont om nuförtiden, honorar för TV-projekt som sålts till utlandet och resulterat i en penningavi, det har inte hänt sedan 1991 (87.000 kronor) , eller brev från stora bokförlag som erbjuder mig en halv miljon i förskott för min nästa bok? Glöm det Nilsson!
Därför blir jag heller inte det minsta glatt överraskad när dagens skörd enbart består av en gigantisk bunt med reklam från livsmedelsbutiker och andra affärer i Visby. Kan det verkligen löna sig att slösa dyr reklam på oss som bor åtta mil från stan och har fyra utmärkta livsmedelsbutiker, tre järnaffärer, två TV- och elektronikaffärer och ett antal livsviktiga butiker på någorlunda bekvämt avstånd?
Fast egentligen väntar jag den här dagen, torsdag, på ett brev med guldfärgade påsar att lägga flaskor i, för försäljning på julmarknaderna. Brevet skickades från Malmö i måndags, i dag är det torsdag och i morgon startar Hushållningssällskapets julmarknad i Visby.
Och inga guldpåsar!
Jag mejlar Postens kundtjänst, men får inget svar. Jag försöker i stället ringa postkontoret i Hemse, för det kan ju tänkas att brevet glömts kvar i en postsäck eller något. Men det finns inget offentligt telefonnummer. Lyckas få tag på en person på Postens huvudkontor i Stockholm och får veta att det inte längre existerar några telefonnummer till landets postkontor. Jag frågar då hur Postens högsta direktör i Stockholm gör om han vill prata med en brevbärare i Hemse, men får inget vettigt svar. Eller egentligen: ”Det känner jag inte till”.
Men via Shell, postombudet här i Burgsvik, får jag ett 010-nummer till Hemse och ringer det. ”Kontoret är stängt för dagen”, berättar telefonsvararen.
Var i h-e är mina guldglittrande påsar?
Pekka, tuppen, meddelar i en notis i Hönshusets Veckoblad att det inte blir någon julmarknad i hönshuset i år. Den är flyttad till första helgen i januari 2014.
– Ska man ha en chans att profitera sig i den stenhårda julmarknadskonkurrensen, så måste man vara ute i god tid. Vår julmarknad ska därför i fortsättningen bli årets första i hela landet, ja, till och med i hela Burgsvik.
– Lycka till! svarar jag.
Läser och berörs av intervjun med 39-åriga tvåbarnsmamman Sandra Olofsson i GT:s helgbilaga. En kort mening i texten berättar vad det handlar om:
Denna jävla cancer.
Cancer i bukspottkörteln. Obotlig, hon har bara en kort tid kvar att leva. Min första fru och min yngsta syster dog av samma slags cancer. Två kanske naiva frågor:
1. Nästan alla dödliga sjukdomar, inklusive aids, tycks läkarvetenskapen ha hyfsad koll på. Men inte cancern, i alla fall inte den mest elaka. Varför?
2. Visst blir cancer allt vanligare? Förr dog folk av kräfta, men inte var det så vanligt? I dag kan man fråga vem som helst och alla har de någon anhörig eller bekant som drabbats.
Handlar det om vår miljö och vår livsstil, vårt kollektiva självmord?
Åker tidigt fredag morgon till postkontoret i Hemse. Guldpåsarna har anlänt. Med snigelfart i form av B-post.