Varför visar artisterna kindtänderna i Melodifestivalen?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Visste ni det? Mikroskopiskt små partiklar som irriterar andningen hos dem som är astmatiker? Kände ni till att även ögonens slemhinnor råkar illa ut? Titta själva i apotekens receptfria hyllor får ni se hur stor och lönsam ögondroppsbranschen har blivit - och allt är inte alls kontaktlinsernas och datorskärmarnas fel.
Ett annat exempel på oväntade biverkningar gav rökförbudet i samtliga offentliga rum. Idén med dubbar var bra och likaså rökförbudet är klokt tänkt och behagligt på alla sätt och vis. När jag berättar för yngre kollegor att rökning i princip ingick i journalistutbildningen förr i världen och att en redaktion utan rökhosta förmodligen inte ens fick kallas redaktion, tror de mig knappt.
Men det gick bra det med. Jag röker inte själv, men jag kan inte minnas att jag hade några invändningar. Det fanns förresten en äldre generation att hisna över även då, den hade brännvin i skrivbordslådan.
Och rökare och överfulla askkoppar var självklart på samma sätt som dubbdiken i asfalten är det nu. Det ändrar sig hela tiden. Snart kommer det förmodligen vara lika självklart att man badar i simbassänger på Gotland som det nyss var självklart att i havet bodde fisk.
Man kan vänja sig vid mycket som är konstigt, bara man tror att det är så det ska vara.
Fast det jag ville komma till var att förbudet mot rökning inomhus har orsakat en väldig anhopning av rökare utomhus.
Så klart. Trodde man att Sveriges alla rökare vips skulle sluta köpa ciggisar?
Så klart inte. Hur skulle det då gå med skatteinkomsterna? Pengar luktar aldrig, inte ens rökarnas.
Och det som hände var att askkopparna avskaffades samtidigt som inomhusrökningen. Kommer ni ihåg det där vana tömningsgreppet som krogfolk hade? Svisch fram med ny askkopp, svisch bort med båda två, svisch trasa, svisch tillbaka med en enda tom askkopp? Som om ingenting hade hänt utom en beställning på mer att dricka?
Nu röks utomhus. Där finns inga askkoppar. Papperskorgar finns, men det ligger fimpar överallt. Man formligen vadar i fimpar utanför sjukhus, teatrar, krogar, kaféer, biografer, affärer, bibliotek, busskurer, skolor, bankomater och kring parkbänkar...för att inte tala om hur det ser utanför köpgallerior med tillhörande systembolag.
Så kan det gå. Det kan faktiskt gå nästan precis hur som helst när människor har nya, bra idéer om hur allting egentligen borde vara på ett helt annat och mycket bättre sätt.
Det var väl egentligen det som hände under förra seklet, i stort sett. Sammanfattningsvis. Om man förenklar för tydlighets skull. Allt skulle bli bättre på helt nya och hittills okända och oprövade sätt, eller hur?
Detta sekel kommer att ägnas åt att fixa biverkningarna som kom på köpet. Så jag skulle i all stillsamhet vilja föreslå en helt ny produkt:
Svarta plastpåsar till rökarna.
Fimppåsar. Samma sort som hundägare bär runt på fast i jättegulligt miniformat. Fiffigt, va? Så kunde fimparna kastas i papperskorgen i stället för hamna mellan gatstenarna.
Ni undrar varför fimparna inte hamnar där direkt? Utan plastpåse? Det gör jag med. Livet är fullt av olösliga mysterier, det är del av dess charm.
Men det våras och det knoppas och det sjungs även i de gotländska taggsnåren. Tynnet. Om ett par månader tar konstnärer och konsthantverkare emot i genomsnitt 240 besökare i sina öppna ateljéer under pingsthelgen och jag vet inte riktigt vad i livet som ska kunna hindra mig från att personligen höja siffran till 241. Jag varit inne på hemsidan och kikat. Höjer aptiten, definitivt, men det är helt obegripligt att bildspelet inte berättar vilken konstnär som har gjort vad eller talar om var på ön de fantastiska konstnärsmiljöerna finns.
Det är ju där fimparna ska hamna framöver, då när göken och försommaren slår ut.
För övrigt fortsätter Melodifestivalen. Framåt kvällen, just idag, i en tv nära dig. Jag kan nu inte ens låtsas bry mig eftersom Josefin and sisters åkte ut, men varje gång jag zappar förbi larmet eller läser om den kolossala dramatiken på och bakom scenen, undrar jag väldigt var det vanliga leendet tog vägen.
Vem är det egentligen som tar tag i schlagerartisterna och lär ut konsten att vid glädje öppna munnen på vid gavel och gapa som hos tandläkaren? När försvann seden att dra isär mungiporna till förmån för seden att visa kindtänderna?
Och varför är det självklart att rocksångare dystert kniper ihop och att schlagersångare visar sina fladdrande gomsegel? Vem började? Någon jag känner?
I så fall tänker jag säga upp bekantskapen. Den enda som är tillåten att gapa på det där schlagerviset är enligt min uppfattning Lill-Babs, och då enbart därför att hon har fyllt sjuttio och såvitt jag kan bedöma har haft munnen öppen jämt.