Sitter på en uteservering på Adelsgatan i Visby och tittar på folk. Det är dagen före midsommarafton och jag ska övernatta i stan för att tidigt nästa morgon åka till Bäl och kasta varpa. Midsommarvarpan för socknens folk är en drygt hundraårig tradition.
På långt håll får jag syn på en ilsket rödhårig kvinna som med sin väninna försvinner in i en affär. Efter ungefär en minut kommer de ut igen. De har inte handlat något. De går in i nästa affär... och kommer ut efter en minut. Och så fortsätter det. Vad jag kan se så går de inne i varenda affär och kommer sedan ut tomhänta.
Jag släpper dem med blicken när de passerar mig på uteserveringen, för nu har jag fått syn på något annat. En kvinna, en man och deras två barn, en flicka och en pojke i cirka sexårsåldern. Flickan och mamman kryssar sig fram längs gatan, från det ena skyltfönstret till det andra. Skrattar, pekar, pladdrar. Mannen och pojken går sakta mitt i gatan och ser gediget uttråkade ut.
Och vad vill jag säga med det här? Egentligen ingenting, ler bara igenkännande.
I stan träffar jag en gotlänning jag känner väl. Vi står och pratar om det kommande SM:et i varpa i Boden som verkar bli det minsta någonsin. Ynkligt att så många gotlänningar bojkottar tävlingen tycker vi båda. De gotländska kastarna vill helst att alla SM avgörs hemma bakom deras egen vedbod, allt annat är för långt bort.
Plötsligt ringer mannens mobil och när han svarar börjar han plötsligt tala fastländska, eller rättare sagt den där konstiga rotvälskan som uppstår när en gotlänning försöker låta som en stockholmare.
Jag känner flera som direkt börjar låta helt annorlunda när de pratar med en fastlänning. Alexander Gerndt, fotbollsspelaren, tappar till exempel ofta bort gotländskan när han intervjuas i TV. Varför? Skåningar försöker inte dölja sin dialekt, inte värmlänningar, göteborgare, smålänningar, dalmasar, norrlänningar heller. När min vän gotlänningen avslutar samtalet frågar jag honom om han skäms för sin gotländska.
- Nej, det gör jag inte, det bara blir så automatiskt att man lägger om, säger han.
- Är du rädd för att inte bli förstådd?
- Kanske... fast nej, fastlänningarna förstår ju vad vi säger... men det bara blir så.
Mitt halvårslånga alkoholuppehåll avslutades på midsommarafton med starköl efter bastun, två hemkryddade (pors och bisongräs) snapsar till sillen och några glas vin till maten. Inga snedsteg och ingen huvudvärk dagen efter.
Bland alla husvagnar och husbilar på campingen på andra sidan vägen ser jag bara tre tält. Tältare blir allt mera sällsynta. Själv är jag en hängiven tältare, men jag tältar nästan aldrig. Det blir inte av för finska lapphustrun vägrar bo i tält. Det har med ett bestialiskt mord vid Bodom träsk utanför Helsingfors göra. Det var 1960, två tältande flickor och en pojke knivhöggs till döds av en okänd gärningsman.
Så tälta är bara inte att tänka på i den här familjen.
I ett av de tre tälten på campingen bor Eva Bofride, GT:s (C)-ledarskribent, och hennes dotter. Det är tredje midsommaren i rad som de tältar här, berättar Eva. Hennes medföljande vänner däremot bor i husvagn.
Tält är frihet och lycka. Bara det inte störtregnar och stormar när man ska sätta upp det.
Egna odlade sakta mognande jordgubbar är mycket godare än köpta snabba.