Varför sover hon så länge?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I egenskap av "nutida ung kvinna" ska jag här, genom att förtälja hur jag själv firade valborg i min ungdom, ge er lite idéer om vad era söner och döttrar eventuellt höll på med i torsdagskväll, efter att elden hade slocknat.
Vi var sjutton år. Vi kom från Sudret och de flesta av oss bodde därför i egna små boenden runt om i stan. Vi var väl en åtta, nio tjejer som samlades hemma hos en av brudarna i södra Visby. Det var strålade solsken och korta kjolar och tunna jackor. Bekväma skor dock, för vi hade ju ganska lång väg att färdas, då stadsbussarna inte riktigt går som man önskar kvällstid.
Vi lyssnade på popmusik och dansade runt på den minimala ytan i köket. Några drack cider, andra vin och några halsade 3,5:or som någon äldre kompis varit så vänlig att köpa ut från Singan. Vi rökte cigg och spottade snus och skvallrade.
Någonstans, innan mörkret hade lagt sig, begav vi oss ner emot Almis. Vi var sjutton år och dödligt avundsjuka på alla som var arton och kunde gå på krogen. Kände oss lite barnsliga som var på väg mot Almedalen, men vi hade ju inget annat val.
Bygdegården med mamma och pappa var inte direkt något som lockade våra sjuttonåriga själar. I en park vid Säve hade vi pinkpause. Solen sken ännu och vi sjöng. Vi sjöng nog hela vägen genom stan.
I Almedalen var det mycket folk. Ungdomar. Solen hade gått ner när vi kom fram och barnfamiljerna var försvunna. Vi hade fritt fram och det var nog ett par timmar som vi sprang runt där nere. Jagade ankor. Plockade kommunplanterade påskliljor, kanske hånglade lite med valfri främling där i mörkret. Jag minns inte att det var varken poliser eller vandrande föräldrar där. Vi hade, som sagt, fritt fram.
Gänget splittrades ganska fort och fram emot natten var vi bara tre kvar, som började bege oss hemåt genom stan.
Vid buss- stationen mötte nio vackra NVpojkar upp oss tre. Nio gentlemän och vi bestämde oss för efterfest hemma hos en av dem, som bodde i innerstan. Redan halvvägs dit hade vi valt ut varsin ung man och ja, resten är, som man säger, historia.
Klockan var förmiddag när vi tre sedan vandrade hem, ruffsiga i håret och väldigt fnittriga, genom stan. Solen sken som fan, minns jag och vi var trötta och vi gick hem till en av tjejerna och åt godis och skvallrade resten av dagen.
På kvällen tog jag bussen hem till landet och mammas trygga famn. Men det var inte mamma som sedan fick höra om nattens strapatser, i alla fall inte hela historien. Min moster och hennes man fick istället höra detaljerna, över ett glas treo i deras trädgård.
Jag är väldigt glad att jag har mina tre mostrar, särskilt när jag var i "den där" åldern. Även om man har en väldigt bra och förstående mamma, så är det inte alltid (väldigt sällan, om sanningen ska fram) som man vill dela med sig om allt, när man är sjutton år. Ändå var det, ibland, väldigt skönt att få prata av sig med NÅGON vuxen och där fyllde mina mostrar en väldigt bra funktion.
Vad är det egentligen jag vill få sagt med denna krönika? Ja. Det är bra att ni oroar er, alla tonårsföräldrar. Det är bra att ni bryr er. Ställ kidsen mot väggen om ni misstänker att något är fel. Langa inte öl till dem, kondomer där emot, bör ni langa. Ring dem när de är där på festen, eller åk dit om det är så.
Räkna inte alltid med att era ungdomar vill berätta allting för er och även om de berättar så ska ni inte lita på att de berättar allt, eller hela sanningen. Se till att de har någon annan vuxen OCKSÅ, som de kan prata med, fritt.
Oavsett om man sätter nolltolerans, eller om man är lite coolare med att ens tonåring eventuellt dricker alkohol på fester, så tror jag det allra viktigaste är att man gör klart för sin unge att den ALLTID, ALLTID kan och ska ringa till en om någonting händer. Ungen ska veta att hur illa mor och far tycker om att den dricker, så finns de alltid där, när det väl händer.
Den finaste mamman är den som hämtar, baxar in i bilen, torkar spyan och bäddar ner sin unge utan att döma och utan att vara arg- just då.
Mitt eget sjuttonåriga valborgsfirande minns jag som ett av de lugnare och det är även ett av de finaste minnen jag har från den där tiden. Ja vi var fulla. Ja vi träffade killar. Ja, det kunde ha gått hur som helst. Men det gick bra. Och en fin valborg var det.