Varför ska vi kunna det här?
Jag vet att jag ställde den frågan flera gånger när jag gick i skolan, och svaren jag fick varierade i utförlighet. Mest kortfattad var matteläraren Gunnar Wulff på Säveskolan som småleende konstaterade "därför" och så var det slutsnackat om den saken.
Men diskussionen pågår ännu. Nu, som så ofta, är det just matematik som är i skottgluggen.
Antimatte-lobbyn hävdar att det är ett försvinnande litet fåtal som använder annat än på sin höjd de fyra räknesätten och procent dagligen. Så varför besvära ungdomarna med trigonometri, algebra och sannolikhetslära?
Vid en första anblick kan frågan synas motiverad. Men det är den inte. Det är faktiskt en snudd på obegåvad fråga ställd utan eftertanke av någon som, åtminstone mentalt, lagt sin skoltrötta panna mot bänken i väntan på rast.
Matematik är, anser jag och många med mig, både tråkigt och svårt. Därför är det också matten som ofta får stryk i debatter som den här. Men kritikerna glömmer att matematik ligger till grund för i princip allt som vårt samhälle bygger på. Från husen vi lever i, bilen på gården, gatan vi kör på och rödljuset vi stannar vid. Tråkigt - men sant.
Dessutom handlar matematik inte bara om att lösa ett givet problem, det handlar om hur vi löser det. Slutledningsförmåga, problemlösning, logiskt tänkande.
Men, säger den skoltrötte, om jag behöver veta något så googlar jag det. Eller använder ett smart datorprogram.
Javisst. Det är det sätt som de allra flesta löser sina problem på, inget fel i det. Men hur ska vi lära oss att det är hur frågan ställs som avgör vilka svar vi får? Vem ska bygga datorn? Vem programmerar Google?
Inte blir det våra barn i alla fall, om vi inte lär dem grunderna och motiverar dem till vidare studier.
Dessutom skulle jag kunna hävda detsamma om alla skolans ämnen. Varför ska jag lära mig Vi ska Äta Ni ska Laga för att minnas några vattendrag jag inte bryr mig om? Residensstaden i Medelpad?
Kort sagt: Varför ska jag lära mig något alls när all kunskap finns bara knapptryck bort?
Med detta resonemang borde tre år i skolan med fokus på att använda en dator räcka gott.
Dessutom är detta, vilket ofta glöms bort i sammanhanget, en klassfråga. Barn med högutbildade föräldrar, ofta höginkomsttagare, lyckas ofta bättre i de svåra ämnena vilket leder till att det blir de som lägger beslag på jobben som ligger högt på samhällsstegen.
Borde inte då satsningen på dessa ämnen först riktas mot dem som behöver mest, vilket paradoxalt nog också är de som inte vill ha den?
Självklart är det så.
För precis som att kritiken mot de tunga ämnena i skolan är densamma nu som då finns det en annan sak som aldrig ändras: Folk begriper i allmänhet inte sitt eget bästa.
Jag hade de finaste förutsättningarna i världen att bli en mönsterelev i matematik och fysik eftersom pappa var lektor i det ena och doktor i det andra.
Gratis specialundervisning när som helst, och ändå blev jag knappt en medelmåtta i dessa ämnen eftersom jag satt med min skoltrötta panna mot bänken och tjatade om varför jag skulle lära mig derivata och tredjegradare.
Jag begrep inte heller mitt eget bästa.
Veckans lista. Fem ämnen jag avskydde i skolan.
1) Kemi. Substansmängder och molvikter fäste aldrig.
2) Matematik. Pythagoras och jag blev aldrig vänner.
3) Fysik. Newton och jag kom inte heller överens.
4) Franska. Je ne sais pas.
5) Bild. Betyg i att måla med vattenfärg?