Varför händer allt just nu
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tidigt på morgonen mäter jag 15 grader. Men plötsligt vänder vinden, solen gassar och på eftermiddagen är badtemperaturen 23 grader!
Till och med Lapphustrun vågar bada.
Allt börjar nu dra ihop sig.
Till varpan vid Stångaspelen, SM
i Grytgöl och vid Bottarve. Pappas ankomst från Skåne och barnens från Stockholm. Min cykling genom Baltikum. Plus flundrefiske för rökning, slungning av honung, bastubygge i hamnen, friluftskonserter och annat somrigt, besök av gamla vänner som "råkar ha vägarna förbi"...
Varför måste allt hända just nu när jag har minst med tid?
Tänker ge mig ut i samhället och nypa traktens ungdomar i örat. Inte så väldigt hårt, men lite måste det ändå få kännas.
Midsommardagens kväll skräpade de ner väldeliga på badstranden och nu har de förstört den fina grillplatsen på yttersta delen av småbåtskajen. Spräckt själva fundamentet, ett cementrör, och förmodligen kastat grillen i sjön. Försvunnen är den i alla fall. Grillplatsen har hamnföreningens medlemmar gjort i ordning för ungdomarna, som på sommarkvällarna gärna samlas i hamnen och på badstranden.
Jag vet att det är vuxna i samhället som inte gillar när jag, som de tycker, "svartmålar" ungdomarna. Det gör jag heller inte, för jag känner ju dem alla. Flera av dem var med i fotbollslaget jag tränade och jag tycker att de är mycket trevliga. Sammanhållningen ungdomarna emellan är också god och jag vet att de alla är stolta och glada över samhället de bor i.
Men i gänget händer plötsligt något. Exakt vad och hur vet jag inte, men det handlar om sena kvällar, det handlar om alkohol och det handlar förmodligen också om behovet att, i den upptrissade stämningen, hela tiden "gå ett steg längre". Grupptryck kallas det. Jag har talat med några av ungdomarna och bett dem diskutera det här med varandra, men jag är inte säker på att det blir gjort.
Så därför behöver de nog hjälp av en gubbjävel som nyper dem i örat.
Har den senaste veckan gått omkring med korta "bajsnödiga" steg och kraftig slagsida åt vänster.
Ryggskott.
Det första jag tänkte när hörde knäppen i ryggen, när jag precis böjt mig ner för att plocka upp några honungsramar ur bikupan, var: Det går inte att kasta varpa med ryggskott!
Men dagarna har gått. Gångstegen har blivit längre och ryggen rakare, så nu är jag snart kastfärdig igen. I första omgången i Stångaspelen möter vi rörmokarna här i byn och deras kompis från fastlandet.
Det ser jag fram emot.
Vi gotlänningar är sämst i landet på att åka kollektivt.
Plockar fram busstidtabellen för 18 augusti 2008 till 12 juni 2009 och fingranskar mina egna möjligheter att ta mig från Burgsvik in till stan och sen hem igen. Vardagar: Nio turer till och lika många hem. Lördagar: fem dit och fyra hem. Söndagar: fyra dit och fyra hem.
Inte illa alls.
Men så tittar jag på biljettpriserna. Om herr och fru Larsson, icke pensionärer och utan någon form av rabattkort, en dag tar bussen in till Visby, kostar den resan fram och tillbaka 272 kronor.
Då är det lockande att ta bilen i stället.
Nyligen besökte vi en annan ö, Malta, och där åker folk verkligen buss. Biljettpriserna är så låga att det är korkat att inte ta bussen.
Varför kan det inte vara lika korkat här på Gotland?
Pigge Werkelin hörde naturligtvis av sig. Efter att i två krönikor i rad kritiserat honom för hans kommentarer om de vitesbelopp han tvingas betala för de olovliga villavagnar och stugorna på campingen vid Snäck, ringde han och ville förklara.
Pigge är Pigge. Han vet hur kontakten med media ska skötas. Utan minsta ilska i rösten försöker han klarlägga hur det egentligen ligger till. Naturligtvis i hopp om att jag ska citera honom ord för ord. Men det var en invecklad redogörelse och den var lång, så jag nöjer mig med att hänvisa intresserade till Pigges egen blogg på internet. Där förklarar han varför jag har fel.
Och han rätt.
Pekka och hönorna, utklädda till politiker, kom aldrig in till Almedalsveckan med sin textade banderoll I vår Herres hage är alla höns!
Pekka blev nämligen åksjuk och hela gänget tvingades stiga av bussen redan efter några hundra meter. Utanför Macken.
- Nästa år tar vi tåget! sa Pekka när de kom hem.