Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sommarlovet närmar sig med stormsteg.Jag kallar det så för det låter mindre prestationstyngt än "semester".Testa själv och säg orden var för sig och känn vilken skillnad:Semester.... "måste hinna njuta, resa, festa, umgås plus alla projekt som man staplat på hög".Sommarlov... springa i högt gräs med ny sommarklänning som känns som luft kring benen, ändlös lek och långa dagar på stranden.Ett av sommarens stående inslag är redan avklarat: cirkusbesöket.Själva föreställningen tyckte jag inte var lika bra som den brukar, (det var Brazil Jack jag var på), en del poänglösa mellannummer kunde man ha vässat till lite.Men det var ändå hundarna som fick mig att sätta mig käpprak med fullt fokus på att rycka tag i tre barn och springa för livet om de skulle komma nära. Hundarna alltså.För rätt som det är rusar en hel hög med kamphundar in i manegen med ett enda för ögonen: den vita ballongen som de ska spela fotboll med.Jag antar att dessa små fyrkantiga fula djur har ett långt sämre rykte än de förtjänar, de är säkert kloka och snälla om de behandlas rätt.Men det är ju alla nyheter man sett om hur fullständigt bestialiska de kan bli när det går snett som dyker på upp näthinnan. Och det är precis dessa känslor cirkusen vill spela på såklart, för att det ska bli lite nerv i föreställningen.Jag tror inte att cirkusen för ett ögonblick skulle riskera sin publik med detta nummer om de inte hade koll och kontroll över hundarna, men det visade sig ganska snabbt att det inte var en helt enkel uppgift att hålla hundarna i manegen. De flög efter ballongen i en stor oformlig klump, inget annat för ögonen, bara ballongen.De som satt längst fram uppmanades att böja sig bakåt och att dra ner alla heliumfyllda ballonger så att hundarna inte såg dem och tog dem för att vara "fotbollen".Hundarna nosade runt lite hur som helst och en av dem var på väg mot vår plats men vände som tur var. Först när de gläfsande odjuren lämnade cirkustältet kunde jag andas ut.Men i det stora hela var det en trevlig kväll och barnen var glada och uppspelata ända tills de insåg att tanten som körde bilen hem (jag) inte hade stor koll på tillvaron.Jag skulle köra hem dotterns kompisar till Lokrume och tyckte väl att det var längre än vanligt hem till dem. Men det var först när jag kom fram till Stenkyrka som jag insåg att jag verkligen hade kört fel väg.Så går det när man inte kopplar på hjärnan utan bara tar första bästa väg norrut.Barnen som stojat och skrattat hela vägen blev tysta för en stund, kanske började de undra vad det var för en galning de åkte med och hur detta skulle sluta...Och varför finns det så få tvärvägar på Gotland? Fanns det aldrig något behov att åka från Stenkyrka till Lokrume när de byggde vägarna, till exempel? Vi fick åka tillbaka till Väskinde innan det gick över en väg, även om jag misstänkte att vägen till Martebo skulle funka.Men i det läget vågade jag inte chansa för jag bedömde att risken var stor att det var nån gammal ringväg som skulle komma tillbaka där den började...Har kört fel flera gånger på senaste tiden, fast jag vet mycket väl att Väte ligger på mellersta vägen, tog jag kustvägen söderut från stan och fick även denna gång uppleva hur få vägar som går rakt över ön. Snirklade mig över Eskelhem och Sanda och körde väl typ dubbelt så långt som om jag tagit raka vägen.När jag skulle till Alskog körde jag över Buttle fast jag vet att jag skulle fortsatt rakt fram över Ala.Jag som hela tiden undrat vad vitsen är med alla GPS-manicker som alla tydligen ska nu förtiden. Man vet väl vart man ska utan att behöva bli en veritabel trafikfara genom att sitta och titta på en skärm istället för på vägen och vägskyltarna som visar, just, vägen?Bästa skivan just nu: Hank Lennart med sin countryplatta. Alltså Lennart Jähkel som vi som brukar se Bolibompa sedan länge vetat kunde sjunga (som Mixer i Johannas kök) som nu gett ut en skiva med gamla goda countrylåtar som "Mama, don´t let your babies grow up to be cowboys".Hemma vid Bofride fanns det en hel del country music när jag var liten. Därför kan jag textrader som "Bertha, Bertha, Bertha the truck driving queen" , "San Quentin, I hate every inch of you" och andra gamla godingar.Just denna finns inte med på Hank Lennarts skiva men jag sjunger med ändå för full hals när jag är ensam i bilen.På tal om säkerhet och bilar.De här dekalerna som förkunnar "Barn i bilen", vad är de till för?Jag förstår att det är nån sorts signal till försiktighet men i vilka situationer ska man uppmärksammas på faktumet att i bilen framför finns det barn.När man får sladd och inte kan stanna? "Nej, oj, oj, det finns barn i bilen framför, nu får jag stanna bilen".Eller ska man gå runt på parkeringar och kolla att inte någon glömt kvar sina barn i varma bilar?Det finns så många saker man inte förstår.Nu tar jag SOMMARLOV, vi ses igen i slutet av augusti.Fram till dess ska jag andas och dansa.
