Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Finska män över trettiofem bär inte kortbyxor. Detta enligt en alldeles pinfärsk undersökning som jag i veckan gjorde i de svensktalande delarna av södra Finland. En varm solig dag i Borgå såg jag bara en äldre man (cirka fyrtio) klädd i shorts och med synliga knäskålar. Själv reste jag kortbyxad under tre dagar sträckan Helsingfors-Lahtis-Borgå-Ekenäs-Nyborg-Karis och tillbaka till Helsingfors igen. Jag vill inte påstå att mina bara ben väckte någon större uppmärksamhet bland lokalbefolkningen, för alla tog nog för givet att "denna gamle man är naturligtvis svensk".Och om någon helt spontant hade tilltalat mig, vilket dock inte skedde, så skulle de inte säga "Miten sinä voit" (Hur mår du?), utan istället "Varifrån i Sverige kommer du?".Någon gång i framtiden ska jag kanske göra en ny undersökning och då ska jag försöka ta reda på varför äldre finnar inte vill visa benen. Det har kanske något med barkbröd och närheten till Ryssland att göra?Jag åkte till Helsingfors en onsdag och kom tillbaka på lördagen. Lätt som en plätt eftersom det nu under sommaren går att flyga direkt från Visby. Det tar cirka 55 minuter. På det viset slipper jag färjan till Nynäshamn, bussen till Stockholm, karaoken och smörgåsbordet på finlandsbåten och sen exakt samma procedur på hemvägen.Mitt ärende nu är att åka omkring och prata om min nya bok med bokhandlarna ide svensktalande städerna. Flera av dem jag träffar berättar om hur "det svenska" sakta men säkert håller på att försvinna och istället ersättas av finskan. I de finskspråkiga skolorna är dock svenska fortfarande ett obligatoriskt ämne, vilket de senaste åren har orsakat en hel del missnöje bland eleverna. De kallar det föraktfullt för "pakkoruotsi" (tvångssvenska). I synnerhet i de östra delarna av Finland skulle man ha betydligt större nytta av att istället lära sig lite "husbehovsryska".-Så i framtiden är det nog inte många som längre frågar efter böcker på svenska, säger en bokhandlare. Men tillägger, förmodligen för att inte göra mig missmodig:-Fast svenskan är som inlandsisen, det tar lång tid innan den smälter bort helt.Under besöket i Lahtis hade jag tänkt besöka backhopparstadion, för en av de tre hoppbackarna lär min hustrus far ha ritat. Han var arkitekt och ritade ladugårdar, industribyggnader - och hoppbackar. Han hoppade aldrig själv, men reste mycket omkring och var domare vid stora hopptävlingar, bland annat i Garmisch-Partenkirchen. Själv har jag en gång åkt hiss upp ibacken i Örnsköldsvik och jag minns hur jag med en rysning undrade hur någon över huvud taget kan överleva en nedfärd på skidor. Jag som i unga år bröt minst två par skidor i de svindlande tremetershoppen idet av apelsinlådor och snö byggda "guppet" vid Slottsbacken i Slite.Det blir dock ingen tid över för ett besök vid backarna i Lahtis, men jag ser i alla fall två av de tre hopptornen på avstånd.Alltid något.Hemma igen.På Fiket träffar jag Roger Söderholm från Visby, som tältar med sin familj på den nya campingplatsen vid hamnen. Han berättar att han vaknat klockan fyra av tuppen Pekkas galande. Roger är som jag en ivrig stenvarpakastare och i år besegrade vi hans lag (IF Varpa) i finalen i Stångaspelen, men det är nog inte därför han "klagar" på tuppen. Jag ger honom i alla fall några färska ägg som kompensation.Och på tal om stenvarpa så börjar nu anmälningarna till årets mest demokratiska tävling, Bottarvevarpan på söndag, att strömma in. Tack vara de nya reglerna med totalt fria lagsammansättningar och inget licenstvång har tävlingen på tre år ökat från nio anmälda lag till fyrtiosex i fjol.Stenvarpan för annars en tynande tillvaro, mycket på grund av Varpaförbundets stelbenta och gammalmodiga regelsystem och massmedias totala ointresse. Ingen av gotlandstidningarna skrev till exempel ett enda ord om stentävlingen vid årets gotländska olympiad.Jag har klagat men inte fått något svar.Gör en runda över ägorna och noterar att grödorna i år bara hunnit halvvägs. I vissa fall inte ens det. Vi vattnade under torkan med bräckt brunnsvatten och det var ingen bra metod. Jordgubbsplantorna tvärdog, majsen når bara upp till midjan, humlen har knappt lyckats ta sig upp till altantaket, tomaterna vägrar bli röda och hallonen verkar ha gett upp helt. Stockrosorna är de ynkligaste i mannaminne och rabarbern har räckt till två pajer och några glas saft.Bina dog de också, men av andra orsaker som jag inte känner till. Min enda tröst är att andra biodlare också haft stora problem i år och de tycks heller inte veta vad det beror på.Två hönor har nyligen kläckt tre kycklingar. Varför det inte blivit fler bryr jag mig inte om att grubbla över. Ju färre kycklingar desto färre nackningar senare i höst.Men när jag sneddar över vinfältet noterar jag till min glädje att årets druvskörd nog blir den bästa hittills. En liter vin ska det nog räcka till.Och själv känner jag mig väldigt trött efter finlandsresan.Det är nog tidsomställningen.
