Vi lever i en tid där nästan hela världen har tillgång till nästan hela världen via några knapptryckningar. Information har aldrig varit mer lättåtkomlig och möjligheten att sprida sanningar och lögner, tankar och åsikter, har aldrig varit större. Allt mer sker i realtid och användarna är allt oftare med och skapar och styr flödet.
Det sägs ibland att den här interaktionen och offentligheten gör alla till journalister. I helvete, säger jag.
Journalister och journalistik, och därmed deras källor och känslig information, skyddas av grundlagen eftersom fria medier är en av demokratins grundvalar.
Journalister står till svars inför en ansvarig utgivare, som i sin tur kan ställas inför rätta för det som skrivs och sänds.
Journalister är källkritiska. Frågar vem säger vad och varför? Är det sant, intressant och relevant? Kan det vara tvärtom?
Journalister är etiska. Väger allmänhetens intresse och rätt till information tyngre än den enskildes rätt till integritet?
Nå, säger jag med en lite uppgiven suck. I alla fall funkar det så i den bästa av världar. För det är ju så lätt att tappa alla de där goda föresatserna i farten. Att dras med i den där sociala störtfloden och bli en digital dyngspridare.
Förra helgen hände det på Twitter, där en ung okänd kille med långt under hundra följare på mikrobloggen insåg att han över en natt blivit nationell måltavla för häckel och hat. Varför? Ett rått och rasistiskt inlägg i hans namn spreds som en löpeld.
Grejen var bara att han inte skrivit inlägget. Någon hade kapat hans konto - vilket för dem som brydde sig om att kolla hans historik var ganska uppenbart. Men inlägget fick snabbt vingar, bland annat via radio- och tevejournalisten Cissi Wallin som har nära 10 000 följare.
När SR:s Medierna frågade henne om det här med källkritik svarade hon:
- En retweet är att vidarebefordra redan publicerad information, inte att sprida en hörsägen.
Jo tjena. Källkritik, någon? Självkritik, någon?
Och ta Veckans snygging Säve. En Facebookgrupp som försvaras med, typ, "ta det inte personligt, det är bara yta" och "vill du inte ha din bild här, klaga", i stället för att helt enkelt fråga först. Integritet, någon?
Ett annat exempel där integritet är en bristvara, är det där rättshaveristiska nätverket som hänger ut pedofiler. Och av bara farten gör det så snaskigt, spekulativt och detaljerat, att de också vränger offren ut och in. Allt för allmänhetens bästa. Idioter, någon?
Jo jo. Internet ställer höga krav på oss alla. Som konsumenter och producenter. Så snälla, var själv- och källkritisk! Ser du ett upprörande eller spektakulärt inlägg på Facebook, favoritbloggen eller Twitter - tänk till innan du gillar eller delar. Ta dig den tiden. Googla, kolla källor - och kanske allra helst: gå till ursprunget. Fråga om han/hon/hen skrivit det.
"Google before you post" is the new "Think before you speak". Alltså: "Googla innan du gör ett inlägg" är det nya "Tänk innan du talar". Nytt internetordspråk.
Källkritik allena gör ingen journalist. Däremot gör det oss alla till lite klokare och bättre medmänniskor.
****
Bäst just nu:
Ren bil. Handtvätt och städning för 250 pix. Himmel!
Saven stiger. Hunden löper, stona brunstar och knopparna brister. Våren!
Toffs bok. Kalle Dixelius skitiga dystopi om ett Ståkkålm och Svärje i samhällelig misär. Slutet kittlar!
Vill du veta mer?
På Medievärlden tipsar chefredaktör Axel Andén hur man själv slipper falla i de värsta feldelningsfällorna»
Kjell Häglunds krönika på Journalisten.se om förra helgens Twitterdrev»
Mediernas inslag om Twitterhatet»
SVT:s skrämmande och spännande dokumentär, Du är googlad, om dels hur lätt det är att få sin digitala identitet smutskastad, dels hur man kan tvätta bort skiten. Inslaget»