Jag ska berätta en historia.
Den är alldeles sann även om man knappt tror det. Men först en bakgrund så att jag kan kamma hem min slutpoäng.
Gotland tappar som turistort och vi har lika stor chans som Övertorneå att bli 65 000 invånare inom en överskådlig framtid. Och det saknas knappast anledningar till det.
Svindyra färjor är en. Svindyrt boende en annan. Dåligt med jobb och bostäder en tredje och fjärde. Men det är en femte jag tänkte komma till med min lilla historia från verkligheten.
Härom veckan försvann min yngsta dotter i Almedalen. Vi var vid lekplatsen hela familjen och vips var det lilla kvicksilvret borta.
Alla föräldrars mardröm. Var är ungen? Paniken börjar sprida sig, vi letar i buskar och snår, vid dammen, vid snorkråkan utanför Wisby Strand men inget barn någonstans.
Jag skulle just dra igång stora larmet när en bekant kom med lilltjejen i handen. Hon hade hört att vi snart skulle åka hem och gått i förväg till bilen.
Stor lycka såklart. Blandad med ett kilo skam, för aldrig känner man sig så misslyckad som förälder som när man tappat bort ett barn.
- Hörru ståckholmarn! Ni får väl ta och hålla reda på era ungar!
Jag förstod först inte att kommentaren, på bred gotländska, var ämnad till mig. Och vad var det han sade, gubben i propra kläder som satt med sin fru bredvid där på parkbänken?
Kan man på riktigt säga så? Är sommargäster i allmänhet och stockholmare i synnerhet sämre på att se efter sina barn? Varför var han inte glad att hon kom tillrätta?
Jag blev för en gångs skull mållös. Jag tog min dotter i famnen och gick.
Redan i bilen ångrade jag mig. Jag kom på dräpande kommentarer på löpande band. Jag tänkte vända bilen och åka tillbaka för att leta upp honom.
Jag skulle ha frågat vad han hette. Jag skulle frågat om han var helt dum i precis hela huvudet på riktigt eller om han bara låtsades vara en otrevlig, inavlad bonnläpp.
Gubben i de propra kläderna är ingen genomsnittlig gotlänning, det hoppas jag verkligen. Men icke desto mindre är han den femte anledning som jag skulle komma till.
För det finns ett inbyggt och nedärvt förakt mot såna som inte är mantalsskrivna här. Lägst står stockholmare på tillfälligt besök. Har de fritidshus är det något bättre, men inte mycket.
Mavar kallas de, ett nedsättande ord för turister. På gotländska betyder mavar även måsar. En skränande, bajsande, efterhängsen varelse som kommer i flock.
Vi kanske lyckas få till vettiga färjepriser. Kanske kan vi skapa fler arbeten och bygga fina bostäder. Men om vi inte kan börja vara genuint trevliga mot potentiella nybyggare, om vi inte kan sluta se dem som vandrande plånböcker som ska vara tacksamma över att få beträda vårt förlovade land, då kan vi byta skylten "Välkommen till Gotland" vid Färjeleden till ett käckt "Dra åt helvete".
Och du, gubben i de propra kläderna, det är precis vad du kan göra vad mig anbelangar. Med all tillbörlig respekt, naturligtvis.
Stora Torget ser ut som en stenöken och borde ha varit med på förra veckans lista över fula platser i Visby. Men veckans lista är en annan, fem tankar om Almedalsveckan:
1) Det ser inte lovande ut för våra färjepriser med tanke på Reinfeldts sura attityd.
2) Det är lättare att lova saker i opposition.
3) Jan Björklund (FP) har ingen koll alls.
4) Infrastrukturministern tycker att gotlänningar är tjatiga och jobbiga.
5) Det är för mycket folk för att jag ska trivas.