Det var sista gången som Nisse Nilsson gav en tv-intervju, säger journalisten Jens Lind i första avsnittet av nya dokumentärserien ”Hockeyns historia” som ligger på Svt-webben, och fortsätter: ”Han dog i juni 2017, 81 år gammal”.
Nisse Nilsson, ”Dubbel-Nisse” från Forshaga i Värmland, en av svensk ishockeys stora, två VM-guld och den som slog den avgörande pucken i Colorado Springs 1962, när Lennart Hyland refererade till det nattvakna svenska folket ”Den glider in i mål, den glider in i må-å-å-l”.
I dokumentären pratar de gamla minnen, Nilsson och Ulf Sterner, också han en av sportens giganter. Nisse var den fem år yngre Sterners idol och förebild, de kom att kampera ihop i Tre Kronor och när filmen spelades in bodde de praktiskt taget grannar. På blanka isar och i minnenas korridorer hade de följts åt genom åren.
Det är en alldeles rörande dokumentärserie som i och för sig handlar om ishockey, men samtidigt inte alls. Mest handlar det om själva livet, om det som flyger förbi när vi minst anar. Om det som är självklart när vi har det, men som får ett alldeles särskilt lyster när tiden passerat. Om vänskap, passion och respekt.
Filmsnuttar från en annan tid, i premiäravsnittet sextio år från nu.
Ynglingar i svartvitt och blekta färger som fått möjlighet att resa runt jorden, som spexar, tar sig ett glas, som förlorar och vinner tillsammans i ett vid tiden högst närvarande ”nu” och ”vi”. I dag är flera av dem borta.
Efter avsnittet plockar jag fram ett gammalt fotoalbum, bilder på mig själv och mina klasskamrater när jag gick i gymnasiet, sista året, redo för studenten, livet ligger öppet, precis som det just nu gör för min son.
Om någon månad slänger han studentmössan mot skyn och är i centrum av världen. Det är han värd, det är en stund att minnas, med glädje men också vemod då det är en era i livet som tar slut.
Jag ser foton av mig själv, av klasskamraterna, de jag hade omkring mig varje dag, som var så självklara i min vardag. Jag vet vad några av dem gör i dag, om andra har jag ingen aning. Livet. Tiden.
I filmen sitter ”Dubbel-Nisse” i sitt hem när Sterner, med tv-teamet i hälarna, oanmäld hälsar på. Inga fyllda läktare, inga motståndare att besegra, allt det där är så länge sedan.
Visst är VM-gulden de vann kära troféer, men störst är hågkomster, upplevelser och vänskap. Det lyser om dem, en hjärtlig vänrelation som levt gott genom åren. ”Kung Nisse” säger Sterner. Så varm blir jag av den sekvensen.
...för det där finns ju överallt, människor som delar någonting stort och vackert, i vått och torrt, framgång och motgång.
Han dog i juni, 81 år gammal, säger Jens Lind, ty även de finaste historier har ett oåterkalleligt slut.