Den senaste tiden har mina tankar kretsat kring mobbning och det är ju inget annat än för jävligt att det förekommer. Jag hoppas att jag inte varit en bidragande orsak till att någon har mobbats, men för att förbättra min egen position har jag sannolikt strött salt i såren hos någon som varit utsatt. När jag tänker tillbaka känns det som att jag själv aldrig haft problem att få vänner och att jag för det mesta varit trygg i mig själv. Gräver jag däremot lite djupare kommer jag ihåg att jag var oerhört ängslig och rädd för att inte ha "rätt" vänner, under en period i uppväxten.
Det första jag gjorde när jag kom hem från skolan var att ringa till någon av klassens "rätta" personer och fråga om vi skulle umgås nästkommande dag. Det var en trygghet att, dagen efter, komma till skolan med vetskapen om att jag redan bokat upp någon ledargestalt. Idag låter det idiotiskt men under några år var det viktigt att umgås med rätt människor. En viss ängslighet kanske fortfarande finns kvar, men jag tänker inte speciellt mycket på det längre. Istället får jag emellanåt höra att jag är stark och modig som vågar göra vissa saker och att jag alltid går min egen väg. Om det är så vet jag inte, men jag känner mig i alla fall relativt trygg. En av anledningarna är mina vänner. Jag är sällan i behov att lära känna nya människor (därmed inte sagt att det inte är trevligt att bredda sig emellanåt) för jag vet vad jag har mina bästa vänner och det räcker långt. Trots att jag inte träffar vissa av dem speciellt ofta så känner jag en trygghet i att de finns om jag skulle behöva dem.
*********************
Förra helgen avgjordes Ivan Lendl-cup i dubbel. Nej, jag blev inte vinnare i år, men jag hoppas att jag får en ny inbjudan till nästa år för det var precis hur roligt som helst att medverka. Eftersom traditionens makt verkar vara stor även inom tennis så segrade, för fjärde året i rad, naturligtvis dubbelparet där Dante Engström hade en tröja. Nya och hårdare tennisträningar skall väl förhoppningsvis kunna ge lite utdelning i liret. Men före blod, svett och tårar blir det livemusik. Ikväll ser jag Pixies på Münchenbryggeriet och med tanke på att de körde 36 låtar vid en spelning i förra veckan, lär det ju vara som ett rejält träningspass att ta sig igenom kvällen.
*********************
Jag har varit rädd för att dagen skulle komma och nu är den här. Jag har upptäckt en låt som egentligen skulle varit med på min 100-topplista. Fadäsen får ja leva med, men det är sjukt irriterande att jag glömde bort denna pärla.
The Sensational Alex Harvey Band - Hammer Song, 1972
Påminner en hel del om Roky Erikson i både röstläge och stil vilket inte är ett dåligt betyg i min värld. Nick Cave har även spelat in den på plattan, Kicking Against the Pricks.