Vanlig jävla vänlighet

Jag tror på vänlighet. Jag tror på att försöka vara snäll, förstående och förlåtande. Jag tror det gör världen lite bättre, vackrare och enklare att leva i. Därför - och för att jag helt enkelt inte gillar att bråka - blir jag sällan riktigt arg. Det behövs oftast inte, om man bara hejdar sig och tänker och känner efter lite.

Jag bor mitt i Visby innerstad. När jag ska köra ut utanför muren har jag tre smala gränder att välja på. För ett tag sedan var alla blockerade samtidigt. I samtliga fall av hantverkares bilar. Två hade stått i timmar, utan att en människa synts till.
Vid den tredje bilen fanns två hantverkare. De lastade brädor på ett flak och jag rullade bilen närmare. Sökte ögonkontakt, log vänligt och liksom frågade med händerna om de kunde flytta på sin bil och släppa förbi mig. De vände ryggen till och fortsatte lyfta brädor.
Jag väntade. När inget hänt på en minut, duttade jag till på tutan. Byggarna blängde, jag log - och de ignorerade mig igen.
Jag klev ur bilen, fortsatte le och förklarade läget. Pekade bakåt och framåt.
- Jag bor där inne och måste åka och jobba. De andra två gränderna är också blockerade och det är bara här det är folk. Kan ni vara snälla och släppa förbi mig?
- Vi jobbar, blev svaret.
- Jo, jag ser det, men jag måste också jobba och tar mig inte ut, så... kan ni vara lite hyggliga?
- Vad fan! Vi jobbar här! Vi har hyrt hela den här gatan! fräste den ena byggaren.
Jag bet ihop om den uppenbara lögnen. Fortsatte le.
- Jaha... ja, men ändå. Kan ni inte bara backa lite?
- Det var väl själva fan! vräkte den buttraste byggaren ur sig, medan hans kollega surt krängde sig in i förarhytten och backade undan.
När jag passerade och log till tack, svor de fortfarande.

I fredags var det dags igen. Tre blockerade gränder, tre bilar - folk bara vid en.
Samma bil. Samma byggare. Samma procedur.
Jag log. Sökte ögonkontakt. Byggarna blängde - och sket fullkomligt i mig. Jag väntade ett tag. Inget hände.
Då fick jag, kort sagt, nog.
När jag klev ur bilen kände jag mig som Michael Douglas i Falling down. Kolugn utanpå, stortokig inuti.
Jag klev fram, log och förklarade. Igen.
- Jag bor där inne och måste till jobbet. De andra två gränderna är blockerade. Det är bara här det är folk.
- Jaha, sade byggaren, blängde och konstaterade:
- Och nu är den här gränden också blockerad!
- Jaha, sade jag och när jag fortsatte kände jag knappt igen min egen röst. Den var mörk och liksom blodfylld:
- Och du har en jävla skitattityd! Förra gången exakt det här hände bad jag också snällt, och jag fick bara skit! Ni till och med svor åt mig när jag till sist fick köra förbi! Ska det vara så jävla svårt att bara vara schysst? Vad fan har hänt med vanlig jävla vänlighet? Kan du inte bara vara SNÄLL?
Jag tystnade. Ljudet av mitt pumpande adrenalin var öronbedövande.
Hantverkaren blängde. Så sade han, indignerat:
- Ja, man kan ju verkligen fråga sig var vänligheten har tagit vägen. Om du backar lite först så ska jag släppa förbi dig.
När jag passerade byggarna vinkade jag, formade ett tack och log. Vänligt. De log inte tillbaka.

Jag tror fortfarande på vänlighet. Nu tror jag också på att det, någon gång ibland, är läge att sluta vara vänlig.

Bäst just nu: En veckas semester, midsommar i Hälsingland, nattliga nakenbad, vin och hämtmat, nytt batteri i bilen, frustande galopper - och vanlig jävla vänlighet.