Vankas goda bullar och vanka omkring lite grann
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu kommer receptet.
1 liter fingervarm röd mjölk, 250 gram smält smör, 2 ½ dl socker, ordentligt med kardemumma, 2 paket jäst och vetemjöl så det blir en bra deg.
Man känner med fingret. Den som inte kan känna med fingret vad som är en lagom deg behöver inte ge sig på att baka mina kanelbullar. Jag gör som jag gör.
När degen är klar, den ska först jäsa en gång i bunken och en gång på plåten när den har övergått i bullar, penslar jag med uppvispat ägg och strör över pärlsocker.
Ugnen? Den står på 225 grader och bullarna gräddas i strax under en kvart. Det brukar bli tre proppfulla plåtar med bullar, men utan formar tvingas jag in på en fjärde. Så bullarna inte jäser ihop.
Jag delar degen i hanterliga delar, kavlar ut lite lagom, brer på smör och socker och en massa kanel, rullar och skär i lagom tjocka skivor.
Med kanelbullar är det som med andra matklassiker, det finns hur många recept som helst, fast mitt sitter i händerna så kan inte byta. Jag vet de som tar mer socker, mindre mjöl, en gnutta salt, pyttelite smör i tunna skivor och det blir uppenbarligen bullar då med.
Jag vill inte ha dem och inte bakeoffbullar heller. Mitt bullrecept är bäst.
Och nog har jag trott att kanelbullen har lika gamla anor som saffranspannkakan. Men den tycks vara ett utbrott av överdåd efter första världskrigets matransoneringar och den skurna kanelbullen förbluffande nog ett uttryck för den köksbrådska som dessvärre vidlåder modern matlagning.
Varför måste allt vara färdigt på en kvart? När långsam mat är så mycket godare och sköter sig själv?
Fast det är klart att det är mer rationellt att rulla ihop och skära kanelbullar än att stå som med gotlandsknutar, ett väldigt snurrande och virande tills de i alla fall slutar som ovanligt knubbiga kringlor. Jag har bara så svårt att förknippa kanelbullar med brådska. Möjligen äts de fort.
Jag talade kanelbullerecept med en trebarnsmamma. Hon tyckte inte att det var någon idé att baka, för bullarna gick ju ändå bara åt.
Jag stirrade förvånat på henne. Är det inte det som är meningen med kanelbullar? Vilken annan mening finns det?
En annan småbarnsmamma berättade att hon brukade baka kanelbullar på vatten till barnen och kanelbullar på mjölk till vuxna. Hon tyckte att barnen märkte ju ändå ingen skillnad.
Alla människor man möter blir man inte vän med. Så är det. Redan ett vardagligt samtal om kanelbullar hinner öppna avgrunder.
När barna var små bakade jag kanelbullar av tre skäl. Dels därför att jag är en sån som bakar, dels därför att barna tyckte om bullar och dels därför att jag ville att de skulle förknippa nyhetsreportermamman med doft av nybakade kanelbullar. Långt senare läste jag om litteraturprofessorn Ebba Witt Brattström, som bakade för att få sönerna att koppla ihop kanelbullar och feminism.
Så allt händer. Somliga människor träffar man aldrig, men man kan ju ha en del gemensamt ändå.
Och apropå gemenskap och mat har jag varit på min första gotländska marknad. Att Hemse kunde förvandla sig till en orgie i tivoli och flottyrringar kom som en total överraskning och jag kom hem med en flaska sparrisolja, en krans torkade blommor och ett kilo gotländska höstkantareller.
Jag hade ingen aning om att jag behövde dessa saker när jag for till Hemse och det är en gåta hur jag lyckades ta mig förbi cykelsadlarna i fårskinn. Så klädsamt! Helt rätt för säsongen!
Å andra sidan var det otroligt lätt att passera gräddbullarna, tre lådor för en hundring. Att jag håller fast vid kanelbullarna innebär inte att jag är fullständigt rigid, för gräddbullarna och jag har faktiskt gjort slut. Det skedde på en skånsk marknad, vi hade växt isär.
När jag stod och fingrade på de där cykelfåren som jag absolut ska köpa nästa gång jag stöter ihop med dem, stod ett par gotländskor intill mig och pratade just om att växa isär. Det lät som om de talade om något ordinärt, sånt som händer.
Men gräddbullarna och jag gillade varandra. Det blev bara för mycket, jämt.
Det var kö till charolaisgruppens hamburgare. Köer hör till en bra marknad, det ska även gås långsamt samt spelas hög tivolimusik där man åker karusell. Alla rullstolar ska vara ute och trängas och tonåringar ska tjäna hutlöst med parkeringspengar utan att facket lägger sig i. Hemvärnet ska bjuda på kaffe åt ena hållet och hembygdsföreningen åt det andra. Det gläder mig att den supermodellen passar även Hemse.
Förresten är kanelbullen ett helsvenskt bakverk, sa jag det? Och egentligen borde Kanelbullens Dag alltid infalla på en lördag, för lördagseftermiddagar kan gott dofta varm kanel. På söndagen? Då är bullarna uppätna, allihop.