Vad som händer när jag köper en pärm
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tar några pennor också. Utan penna kan man inte leva. En bunt kuvert. Då ringer telefonen och det är sjukhuset, hallå, hallå, detta är doktorn, jo, det visar sig att din make har drabbats av en elakartad och akut form av blodcancer, så vill du vara så snäll och sätta honom och dig i en taxi och åka till Karolinska sjukhuset?
Nu?
Nu. Absolut nu. Det är bråttom.
Då släpper jag pärmen och pennorna och kuverten och går ut på gatan med min röda mobil, för jag hör så dåligt inne i affären och det är kö till kassan, så jag kan inte betala.
Ute på gatan är det bussar och bilar och gående och barnvagnar och hundar så mottagningen är visserligen bättre, men det är lite svårt att höra ändå. Inte minst som doktorn säger saker i min mobil som säkert är fullt begripliga för den som är doktor, men det är ju inte jag. Fast jag hör ju att han upprepar ord som "genast".
Till och med nästan begriper.
Då hör jag mig tala om för doktorn att jag måste faktiskt köpa en pärm. Han får vara så snäll och ringa mig igen om tre minuter. Sedan står jag alldeles stilla, upptryckt i en av de där genomlortiga portarna längs Hantverkargatan i Stockholms innerstad och letar reda på luften. Det känns som om den har hamnat neråt fötterna till, men när doktorn ringer nästa gång har jag obegripligen lyckats få tillbaka den i lungorna. Latin begriper jag inte, men jag ifrågasätter nu doktorns brådska.
Det är bara inte möjligt, säger jag, att det som ena minuten tycks vara en envis förkylning i nästa kan vara en akut livshotande sjukdom?
Jo.
Så går det till när det lättsamma långpendlandet med bekväm färja till och från Gotland plötsligt övergår i ständigt kortpendlande med blå buss nummer tre till Karolinska Sjukhuset. Det är som om ön återgår till den hägring den var innan nybygget existerade.
Det må vara banalt på gränsen till tristess att människor, föds, dör, blir sjuka och blir friska, men var och en som personligen varit med om dessa ytterligt banala händelser vet att något mindre banalt finns inte. Livet ställer sig på ända och där blir det stående. Hur placerar man sig bäst när golvet just har blivit tak?
Det är rent ofattbart hur lättgråten jag har blivit av att mobilen ringde när jag var ute och köpte en pärm, men sådant får jag lov att bortse ifrån. Det är faktiskt inte mig det är synd om.
Så jag gråter inte. Den som är svårt sjuk är min make, inte jag. Hans känslor är prio ett, mina egna tar jag någon annan gång. Detta om detta.
Så en tidig morgon i denna omstörtande vecka är jag som vanligt ute med hunden. Där kommer plötsligt den sympatiske gotländske grannen från Storsudret klivande längs kajerna med sin hund av samma sort. Grannens gotländska trixar sig lätt och oberört förbi alla mina känslospärrar och jag blir rent orimligt lycklig över att höra Sveriges vackraste dialekt flera minuter i sträck.
När vi har skilts åt kan jag inte längre hålla ordning på om jag är ledsen eller glad, så då gråter jag lite, men sedan knyter jag beslutsamt ihop känslosäcken på nytt och tar buss tre till Karolinska.
Det är inte mycket jag förmår hjälpa i rådande läge, men eftersom normaliteten försvann när jag gick ut för att köpa en pärm, försöker jag hjälplöst återupprätta den. Jag berättar om vanliga saker. Om alla som hör av sig, om att det är kallt ute. Köper en ny morgonrock som han inte kan ha på sig för slangarnas skull.
För er hade jag egentligen tänkt att berätta för er om vilka fantastiska utställningar som pågår i Stockholm just nu. Ifall ni har vägarna förbi. Andy Warhol på Moderna Museet, Vårsalongen på Liljevalchs, fotografen Annika von Hausswolffs bilder på Magasin 3, Arns hjälm på Historiska museet, Bollywood om den sjungande, indiska filmindustrin på Östasiatiska
Samt i några få dagar till "China Girl" på Konstnärshuset på Smålandsgatan nära Nybroplan. Där visar konstnären Maria Ängqvist-Klyvare en väldig, oerhört gripande ansiktsbild av ett kinesiskt flickebarn. Den i sin tur är uppbyggd av en oändlig mängd små flickansikten i keramik, handflatestora ansikten som fungerar som olikfärgade pixlar i en fotografisk bild. Ju längre ifrån det väggstora ansiktet man står, desto tydligare syns bilden.
De små flickhuvudena symboliserar en protest mot att 50 miljoner flickor har "försvunnit" i samma Kina som arrangerar OS med början på en dag som rymmer riktigt många åttor. Åtta är ett kinesiskt lyckotal.
Men jag får ta utställningsrundan en annan gång. Eftersom det hände den här veckan att allt verkade lugnt och jag gick ut för att köpa en pärm.