Vad menar de som säger så?

Ligger bredvid min lilla tösaunge och ser henne sova en kväll. Hennes små fötter som rycker lite hit och dit, jag tror hon drömmer att hon jagar ankor i Almedalen. Hennes ljusa lockar, den lilla trubbnäsan och de runda benen som plötsligt har blivit så långa och snabba. Hon är det vackraste jag någonsin sett. Tänker att hon är mitt livs kärlek och att jag äntligen har hittat någon som jag ska älska i nöd och lust tills den dagen jag dör.

Börjar smågrina av rördhet för mig själv, där jag ligger och tänker på hur mycket lyckligare jag har blivit sedan hon kom. Hur mycket enklare livet har blivit, när man varken har tid eller lust att deppa ihop över småsaker (vilket var lite av min favorithobby tidigare.) Det är så skönt att ha blivit av med lite av den där "ungdomsegoismen" man tidigare hade. Ni vet, man tror att allting kretsar runt just en själv, man tror att alla kollar på en, man tror att man är så himla speciell och särskild och ja, ni fattar väl? Det är så skönt nu när det viktigaste av allt på jorden är hon, jag själv kommer som mest på andra plats.
När dystra tankar ändå ibland smyger sig på, så kan jag bara titta in i hennes ljusblå ögon, eller dra in hennes barnadoft i näsan och vips så blir allt mycket bättre.

"Är du en storasyster?" frågade en liten tjej, som jag och dottern mötte på vår morgonpromenad här om dagen.
22 år hade jag hunnit fylla, innan den där ruggiga marskvällen då hon kom till oss. Jag hade inte hunnit resa och inte hunnit plugga på högskola och jag fick (och får) ännu visa leg när jag köpte snus. Jag hade väl, precis som alla andra, tänkt att jag skulle göra allt det där innan jag fick barn, men så blev hon till och trots att vår dotter kan vara ett av Sveriges mest oplanerade barn, dock inte oälskad eller ovälkommen för det, så var det så självklart att vi skulle bli föräldrar.

"Barn ska jag inte skaffa ännu på länge, jag måste ju hinna leva lite först". Den meningen får jag höra ovanligt ofta tycker jag. Vad menar egentligen de som säger så till mig? Antyder de att jag är död?
Vad är det som räknas till Att Leva? Resa till Thailand och göra allt det där som alla andra gör? Bestiga Mount Everest? Gå på Hamnplans After work varje fredag? Prova LSD eller hoppa fallskärm? Jag får inte hoppas det, för i såna fall är jag ju stendöd.

Det är ju egentligen inte klokt hur ifrågasatt man ständigt blir för att man valt att skaffa barn ovanligt tidigt. Tror folk på allvar att man bara kan vara glad och lycklig om man lever livet på det där "rätta", utstakade sättet? Tror folk att man överhuvudtaget bryr sig om att vara ledsen för att man inte hann se Eiffeltornet, när man har fått ett barn? Och vaddå inte "hann"? Som sagt så är jag icke död.
Ärligt talat så tror inte att någon bestigen bergstopp, någon magisterexamen eller någon helkväll på Munken går att jämföra med den här känslan jag har när jag ligger tätt intill min lilla lilla unge och ser henne sova. Samma sak när jag hör hennes skratt. Hennes småleende när hon står och spelar på sin nya synt med jättemånga knappar. Hennes stolta blick när hon vågat göra något hon tidigare varit lite rädd för. Hennes kramar när jag kommer hem från jobbet. Det är så himla stort.

Gick en sväng runt mitt hjärtas Ronehamn i går kväll. Gick och tänkte på hur många gånger jag har gått här i mitt liv. Där cyklade vi runt på sommarkvällarna när vi var tolv år och alla högstadiekillar var så väldigt snygga och häftiga! Där fick barnvagnen fart av vinden och rullade ner i vattnet, utan barn, men med hela picnickorgen i, en dag när jag var barnvakt åt småkusinerna.
Och nu går jag här. Med en karl, en lånad hund och en liten liten tjej, som jag och han har gjort alldeles själva. Med blåa ögon, ljusa lockar och ett alldeles fantastiskt litet skratt.

Det är då det slår mig att de orden, som jag i helgen ska stå i brudtärneklänning på Närsakrar och sjunga, faktiskt stämmer. "Teid´n star still, de är mänsku sum gar".