Vad har folk emot idbullar?

Tidig morgon, solsken och helt vindstilla.
Jag vadar ut till mina strandnät och ser på håll att korkarna är försvunna på flera ställen. Det betyder att där har fastnat fisk, större än flundror. Och mycket riktigt. På två nät, tre öringar och ett antal id.
I vanliga fall släpper jag tillbaka iden i sjön, men den här gången behåller jag den största. Här ska göras idbullar! Mamma brukade göra det och vad jag minns, så tyckte jag det var gott. Id och fläsk och potatis males och blandas med ägg, lök och kryddor. Sen är det bara att steka.
När jag i min närmaste omgivning (hustrun och några bekanta) börjar prata om idbullar svarar de med rynkade näsor och "usch!", vilket jag har svårt att förstå. De (i alla fall hustrun) har ju aldrig ätit idbullar tidigare. Jag steker ett tiotal och äter dem med kokt potatis, korintsås och lite lingonsylt. Jag lyckas även få hustrun att ta en tugga.
- Det smakar husmanskost, säger hon och jag antar att det är menat som bra betyg.

Provsmakar fjolårets vinbrygd på slånbär.
Ungt, aningen sträv smak med inslag av jäst och plast, vacker mogen färg.
Odrickbart.

Gotlands befolkning minskar och minskar, men som tur är finns det också folk som flyttar hit. För något år sen mejlade Pia Andersson till mig från Stockholm. Flera gånger. Pia är gotländska och hon berättade att hon och hennes sambo så gärna ville flytta till Gotland, men det var inte lätt att hitta något jobb här.
Och nu får jag ett nytt mejl från henne:
Min sambo som är snickare har fått jobb här på ön (ett yrke utan åldersdiskriminering) så nu bor vi här sen tre veckor tillbaka.
Snickare, murare, målare, elektriker... ja, alla som har med byggnation att göra har just nu inga som helst problem att försörja sig. Det byggs som aldrig förr. Men själv är Pia lite orolig:
Hur ska jag få fatt i ett jobb, en "pelargonsamlande kontorsråtta" som jag är? Just nu jobbar jag på distans för arbetsgivaren i Stockholm men det är bara under några få veckor till, så oron förtar lite av glädjen att efter 30 år i Stockholm flyttat hem till ön.
Sen skriver hon att noterat att den gotländska dialekten inte hörs lika mycket som för trettio år sen.
På den tiden pratade nästan alla gotländska och bara "fint" folk pratade rikssvenska, nu är det ungefär 50/50. Men roligt är det att komma hem och nu väntar jag bara på att våren ska komma på riktigt så vi kan vara ute i trädgården och påta och att mitt beställda växthus ska dyka upp, så vi slipper trängas med alla pelargonerna som jag försöker få plats med.

En annan "hemvändare" är Marianne Westerlund i Kräklingbo.
Jag har ju bott i storstäder i halva mitt liv, men nu har jag blivit lantis. Var i Wien förra veckan och Wien är ju en fantastisk stad, men jag blev helt kallsvettig av allt oljud från staden. Och när jag flyttade hit ut på landet för en fem år sedan var det tvärtom. Låg vaken i timmar på natten och ryckte till av minsta knäpp. Och ute var det kolsvart. Grannen sa "Köp ett par stövlar i storlek 46 och sätt på trappen så blir det bättre".
Luften i många europeiska länder är som en avslagen öl och här är den som champagne i jämförelse. En gurka smakar gurka och jordgubbar jordgubbar. Inte bara vatten. Och det finns plats!
Numera som acklimatiserad öbo låser jag inte dörren ens på natten. Bara under turistsäsong. Och jag har aldrig sovit bättre! Men visst tog det tid att vänja sig...
Välkomna båda två, vi gotlänningar behöver många "hemflyttare" att dela kommunalskatten med!

Genom fönstret ser vi en flock fåglar högst uppe i ett träd på andra sidan vägen.
- Sidensvansar, säger hustrun.
- Kajor, säger jag.
Vi letar i fågelboken men kan ändå inte komma överens, så vi kompromissar.
Koltrastar.

Annonsen dyker upp i tidningen igen. Den om bröstförstoring för 34.000 kronor.
När jag för någon vecka sen skrev om denna troligen mycket lönsamma affärsidé, trodde jag att kvinnor skulle höra av sig och förklara varför, och då menar jag VARFÖR, det är värt 34 000 för att få större bröst.
Men ingenting.
Som mycket ung var jag kär i Audrey Hepburn. Hon hade definitivt inte stora bröst, men var ändå mitt stora kvinnoideal. Bara i hennes nästipp fanns det mer sensualism än i tusentals Hollywoodbimbos, läser jag i en presentation av henne. Men aldrig har jag haft samma känslor för Dolly Parton.
För 34 000 kronor kan ni tjejer resa jorden runt. Eller varför inte köpa en motorcykel?

Eter, det utmärkta programmet i lokalradion, brukar jag lyssna på. Redaktör för programmet är Lasse Eskelind och förr presenterade han sig alltid i början och slutet av programmet med Det är jag som är Lasse Eskelind!
Kaxigt osvenskt - och bra, tyckte jag.
Men nu har någonting hänt. Kritik från kollegorna på Radion? Från lyssnarna? Eller är det Lasse själv som vill "förnya" sig? Hur som helst, tråkigare och mycket mera normalsvenskt är det i alla fall.
Jag heter Lasse Eskelind!

Överallt är folk ute i sina trädgårdar och räfsar och bränner och gräver. Snart är det odlingsdags. Om någon vill ha äkta ekologisk gödning så hör av er till mig! Mina två nät är nu fulla av näringsrikt sjögräs och tång, så det är bara att plocka.
Och det är gratis.