Nu när snoppningstiden har börjat, först krusbär och om en månad nypon, trivs jag. Folk i allmänhet hatar att sitta och snoppa. Enformigheten stressar, det tar för lång tid.
Men jag älskar det. Sitta där vid köksbordet med fyra kilo krusbär och en liten kniv och befria varje bär från skaftet och det lilla fnaset på motsatta sidan. Det är väldigt monotont och underbart rogivande.
Mänskligheten skulle må bättre av lite mera snoppande.
En tidig lördagsmorgon, vid sextiden, kör jag norrut. Det dröjer drygt en mil innan jag ser en levande människa, en dam i Grötlingbo som är ute och går med sin hund. Därefter: Tre stavgående kvinnor i Hemse, en joggande dam i Linde, ytterligare några hundmotinerande damer mellan Lojsta och Hejde och därefter ett tiotal kvinnor, som av olika anledningar är ute och rör på sig.
Det dröjer ända till Björke innan jag ser den förste mannen. Han joggar.
Men då är klockan redan sju.
På väg till Motala och SM i varpa tar vi oss fram på smala krokiga vägar genom Småland, f.d polisen och jag. Det tar sin tid, men det gör inget för vi har gott om tid. Varpan börjar inte förrän nästa dag.
I en skog på en väg stannar vi och tittar på Sveriges största träd, en ek. Stammen är mäktig. Minst sagt.
Försök gissa hur stor stammens omkretsen är, utan att först tjuvtitta på den här krönikans sista rad. Ni blir förvånade.
Vi varpakastare är inte riktigt kloka.
Här går vi under stekande sol på ett fält i Motala och kastar våra varpor. Vi har rest med färja och bil, offrat semesterdagar, kostat på oss hotell och uteliv i hopp om att bli svenska mästare.
Vi som är med är i huvudsak samma personer som i varpasammanhang träffas på Gotland och de som är bäst hemma är också bäst här. Till exempel min lagkompis f.d polisen. Han vinner nästan alltid och kommer förmodligen att göra det även nu. Och så är det också med gubblaget från Garda och seniorerna från Hablingbo. De vinner nästan alltid. SM=Gotlands distriktsmästerskap. Inga överraskningar.
Med ett undantag.
Plötsligt dyker det upp en ung kastare från praktiskt taget ingenstans, i det här fallet Västerås. Anders Andersson heter han. Från Västerås och ska nu kasta final mot Roland Nilsson från Hablingbo. Hur mycket jag än håller på Gotland, hur mycket jag än gillar Roland Nilsson.
Heja Anders!
Jag längtar efter regnet. Växtligheten i min trädgård klarar inte det nuvarande bevattningsförbudet.
När sommarregnen kom när jag var barn i Slite sprang vi lyckligt omkring helnakna på Storgatan.
Vad händer om jag vid nästa regn kutar helnäck på Hamnvägen i Burgsvik?
Kvilleeken har en stam som mäter fjorton meter i omkrets och är cirka tusen år gammal.