Vad gör du bakom stängda dörrar?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har inga problem med att folk hostar. Det är en naturlig kroppsfunktion, även i en biosalong. Men gör man det bland folk, då håller man för munnen.
Kvinnan precis bakom min axel hostar rakt ut.
Hon hostar, gurglar långt ner i halsen - och sväljer. Hosthost. Gurgel. Svälj. Hosthost.
Om och om igen. Rakt ut i biomörkret.
Jag riktigt känner hur luften fylls av virus och snusk och det, i kombination med det slemmiga gurglandet, gör mig så äcklad att jag nästan stönar.
Jag sjunker djupare ner i stolen. Fäller upp tröjans luva, stoppar näsan innanför kragen och försöker filtrera luften - men kan inte andas. Upp igen.
Hosthost. Gurgel. Svälj. Om och om igen. Minuterna blir en halvtimme och jag ser allt fler muttra och skruva besvärat på sig. Själv är jag övertygad om att jag måste uppsöka akuten inom kort.
Jag vänder mig om. Försöker spänna ögonen i kvinnan, få henne att reagera. En artig varning, tänker jag. Helst av allt vill jag köra ner mina vantar i hennes slemmiga hals.
Kvinnan ser dock på filmduken, inte på mig. Så hostar hon igen - rakt in i mitt ansikte.
Den här gången stönar jag, fullt hörbart. Så blir det plötsligt tyst.
Jag tar ett par försiktiga andetag. Tänker att nu. Nu kanske? Men så. Hosthost, gurgel, svälj.
Jag får nog. Vänder mig helt om, petar kvinnan - ganska hårt - på benet och säger:
- Ursäkta!
Hon ser förvånat på mig.
- Vill du vara snäll och HÅLLA FÖR MUNNEN när du hostar!
En sur blick och så, snörpigt:
- Jaha. Ja. Javisst.
Efter det är hon - nästan - tyst. Själv är jag stum av ilska.
Skäms, människa! Och, när jag ändå är igång:
Alla ni som smaskar - popcorn, tuggummi, lunch, middag eller vad och var sjutton som helst - med öppen mun: Skäms! Och skäms på era föräldrar, som inte uppfostrat er bättre!
Ja, jo. Jag inser så klart att jag också gör saker människor stör sig på. Jag pratar exempelvis med mat i munnen, ganska ofta. Vad mer? Svårt att säga, eftersom jag förmodligen är omedveten om en del.
Allra helst som singel kommer man ju undan med mer och mindre störda beteenden. Tyvärr. För jag blir faktiskt glad om någon uppmärksammar mig på socialt tvivelaktiga delar av min uppenbarelse.
Sedan förbehåller jag mig naturligtvis rätten att skita högaktningsfullt i det, om jag bedömer att människan i fråga har orimliga normer.
Det är ju just det. Mina, dina och våra normer. Vilka och vad är det egentligen som gäller, i biosalongens mörker och i offentlighetens ljus?
Vad som sker bakom stängda dörrar lämnar vi därhän. I alla fall just nu. Det blir senare. Snart. För tanken kittlar, inte sant? Och inte helt utan obehag.
Alla har vi våra små egenheter, som vi - oftast men inte alltid - har vett att hålla för oss själva.
Jag undrar just vilka dina är.
Bäst just nu:
Bittermandel i likörform.
Att leva, i sorg och i glädje.
Vårdagjämningen (på lördag).
Min födelsedag (på söndag).