Ibland händer förvånande saker. Som den söndagsförmiddag i juli då jag tog en cykeltur över hamnen, vidare uppför Gutebacken, förbi Bilcity och hem igen. Jag hade klätt mig i dogwalkingutrustning, det vill säga svarta träningsoverallbyxor, väst, gympadojor och snorsjal kring präriehåret. Bland tusen och åter tusen turister på hamnen skymtade jag en tidigare yrkesbroder, Janne Norrby. Det förvånade att han hälsade tillbaka på ett något avmätt sätt, som om Bosse (min hund) pissat på hans nyinköpta orienteringsdojor.
Skit samma, grabben har väl blivit mallig. Jag tog Gutebacken i några raska (nåja) tramptag. Eftersom konditionen är god så låg jag avsvimmad i mindre än femton minuter utanför Svensk bilprovning. Hade precis satt mig på hojen igen när en bil med schackmönstrat tak passerade. Två flickor vinkade glatt. Härligt. Visste de vem de vinkade åt? Knappast troligt, men man kan ju hoppas.
En stund senare korsade en man på trehjuling gatan. Han gjorde icke en min av att känna igen. Märkligt, jag vet att jag har betalat honom för vårens jordfräsning i kolonilotten och dessutom inte snott en enda vindruva i Grindstugan. ”Läget Svegan?” En mycket förvånad Kenneth Svegsjö tvärstannade, lång som en fiollåda i nian. ”Va, är det du!?” Sören och Susanne Ahlin reagerade likaledes en stund senare.
Kan alltså cykla genom stan och ingen jävel känner igen. Om jag inte har hatten på mig. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är förstås pretentiöst att jämföra med min barndoms hjälte, Fantomen. Ibland tvingas han knalla runt civilklädd i Morristown medan Diana kör hans tighta dräkt i tvättmaskingen hemma i dödskallegrottan. Inte en människa känner igen honom. Först när han beställer ett glas mjölk på en hamnkrog bland champagnesprutande tatuerade kids, börjar vissa dra öronen åt sig. öhh kobira, vafan är det för fel på den snubben?! Den vandrande vålnaden och jag har en annan sak gemensamt. Ingen av oss skulle någonsin dra på sig ett par rutiga brallor som slutar i knähöjd. Jag ryser.
Nu vet jag hur det känns att var osynlig. Undrar bara hur pass långt man kan hårdra det? Jag menar, kan jag gå in i damernas omklädningsrum på Friskis? Det kan jag naturligtvis om ingen är där, men efter ett svettigt gympapass? Kan jag stå där och låtsas som om det regnar utan att någon bryr sig? Eller blir jag svårt misshandlad innan polis och mentalvård anländer med tjutande sirener?
Vad får man ut av en morgontur genom Visby? Jo, stålar till fika och småfralla på Kupan. Det handlar naturligtvis om tomburkar. En morgon stötte jag på lämningarna efter ett nattligt partaj på Paviljongsplan. Tyvärr inga surfplattor eller fräsiga mobiltelefoner, men jag plockade nitton ölburkar och ett par finfina solbrillor. Resten lämnade jag till städpatrullen. Att bara någon kan ha picknick mitt i världsarvet och sedan lämna avfallet. Ofattbart. Nästan lika korkat som att somliga inte plockar upp efter sina hundar. Skitsnuskigt! Vi har också nidingarna som lämnar överkörda igelkottar vind för våg. Vettlöst.