Andagift. Sug på ordet. Det är isländska och betyder ungefär inspiration för själen. Islänningarna på dagens söndagssidor lärde mig ordet. De har försakat mycket för att få leva i det som är din och min grå vardag en vanlig dag mitt i november. De lärde mig att utan andagift vore livet tomt. Det är ofta de små sakerna som blir stora.
Jag älskar alla de där situationerna i vardagen som ger guldkant och får mig att skratta. Som när jag, i tjänsten, ringer polisens kriminalavdelning.
Kommissarien ursäktar sig hostande:
– Jag var just inne hos åklagaren och nallade ur en skål nötter.
Jag kunde inte hålla mig utan frågade fnissande om händelsen var polisanmäld. Tyst i andra änden.
Mittemot mig på jobbet har jag haft praktikanten från Stockholm. Frustrerad hävdar hon att hon borde ha läst en kurs i fornnordiska språk innan avfärden mot Gotland och alla telefonintervjuer. Men jag har fått en idé. Språkresor till Lau. Kan islänningarna så kan fler. Lite som SFI för invandrare, men både för svenskar och för de pinsamt få som släpps in över gränserna till vårt land.
Det stora språkreseföretaget skryter med att Bournemouth har Storbritanniens bästa sandstrand. Där skiner tydligen solen 7,7 timmar per dag under sommaren. Men vadå! Gotländskan är en av de mest populära dialekterna, nysvenskar skulle få gratis skjuts in i samhället tack vare språket. Och knappt åtta soltimmar, här måste Lausolen skina betydligt längre.
En vecka senare åkte jag med familjen över dagen till Stockholm. Tidig morgon i Visby hamn. Svartklädd på väg till begravning. Jag måste ha sett ut som mormon eller Jehovas vittne i mina kläder där jag halade upp plånboken. Gotland slåss för landsvägspriser över havet. Ändå läggs 35 kronor på biljettpriset för att man ska bli av med bilen de timmar man är i väg. Nåja, jag matade i mynten och vred om. Ännu med inte allt för avlägsna barndomsminnena från tiden då jag hittade 25-öringar i telefonautomaternas myntretur stoppade jag in ett finger i den lilla luckan. Maskinen var som en oarmad bandit – där var fullt med guldtior! Den dagen fick jag 15 kronor betalt för att parkera bilen.
Situationen kändes nästan som den gången morfar och jag parkerade utanför Dalarnas museum. Automaten fick tokspel och tömde hela sitt innehåll ur returfacket. Min morfar fick kavajfickorna fulla.
Allt detta tänkte jag på där i Katarina kyrka. Efter branden som ödelade kyrkan för 25 år sedan har altarets pelare rests igen. Där framför låg mormor i sin kista. Hon som skulle fyllt 98 om några månader. Som skulle ha fyllt 100 om två år, så att mina barn för första gången kunde få gå på 100-årskalas. Pelare faller, nya växer upp. Min mormor var den sista av templets pelare att vika, farmor, farfar och morfar har sagt adjö för länge sedan. De nya, det är min föräldrageneration och sedan jag. Om och när det blir dags tänker jag bli en sjujäkel till morfar. Att dela med mig av min andagift känns om ett utmärkt motto.