För ett par år sedan började det ömma i höger knä. Värken kom och gick. I somras blev den så besvärlig att trädgårdsarkitekten fick iväg mig till vårdcentralen som skickade vidare till lasarettet. En halvtimme i en bullrande plåttrumma resulterade i ett helt fotoalbum. Som egentligen inte sade något, så det blev en ny vända till bildcentralen. Läkaren konstaterade att jag drabbats av artros. Om jag så önskade så kunde han skriva ut värktabletter. Artrosskolan var en annan väg att gå. Art… vad då? Det lät som en anstalt för mindre bemedlade bland björnar och blåbärsris i Karelen. Jag tackade ja.
Någon vecka senare ringde en kvinna, som av rösten att döma, var släkt med Mark Levengood. Hon ville undersöka mitt knä och därmed förvissa sig om att jag var en presumtiv elev i skolan. Jodå, jag var ett typexempel på artrosdrabbad. Så jag fick ett schema som inleddes med teori, följt av praktiska övningar. Allt gratis för den som har frikort inom vården.
Redan första lektionen märktes den utbredda skoltröttheten. Av 14 anmälda kom bara åtta till start. Skolket skulle bli än värre när det blev dags för sjukgymnastiken. Vissa gånger var vi bara fyra stycken. Undrar vilka ursäkter man har när man struntar i den hjälp som erbjuds. En som aldrig svek var smeden Mauritz Johansson från Tofta. Han fyllde friherre i våras och trots att han har ont i båda knäna så har han linkat ut till smedjan varje dag. Han har blivit så pass mycket bättre att städjobbet numer går som en jenka.
Det ska sägas att den praktiska biten är tuff. Rektor Gittan Wegelius är stenhård. Skulle du darra det minsta på knäet eller vinkla det en halv millimeter fel, så är hon genast där. I början upplevde jag henne som påflugen och besvärlig. Halvbra eller nästa bra duger inte. Nu förstår jag att hon eftersträvar det perfekta. Hon har låtit tatuera lilla My på ena underbenet. En figur i Mumindalen som beskrivs som aggressiv, busig och viljestark, men också rättvis och vänskaplig. Retar man henne så bits hon. Gittan i ett nötskal? Hur som helst, hon har frälst mig från det onda. Finsk sisu. Halleluja!
Ett fall för Guinness rekordbok är den, min musikkarriär som blev fyra minuter lång. Jag skrev efter en gitarr och hade bespetsat mig på att agera förband till Boy Larssons nästa föredrag på Kupan. Eller måhända förgylla någon artrosskolavslutning. Men så blev icke fallet. Jag packade upp guran och försökte stämma den. Bella tjöt som tusen säckpipor. Än värre blev det när jag slog an första ackordet. Okej, okej, jag ska skicka tillbaka den! En nöjd Bella viftade på svansen och gick och lade sig under julbordet. Och en omtumlad Bosse vågade lämna gömstället bakom tvättmaskinen. Musikaliska hundar, jo man tackar. Vart katterna blev av är ännu oklart.
Från Kupan kan rapporteras att Tecknar-Mickey har fått julkort från Håkan Loob. Han är överlycklig, tror nästan inte det är sant. Vidare har en av tjejerna i gänget fyllt 85 år. Gunborg Dahlberg gjorde det 4:e advent. Grattis i efterskott och Gott Nytt År!