Jag växte upp i ett tyst hem, inte så mycket prat, ingen musik. Två LP fick jag med mig från mina föräldrar: en med operasångaren Per Grundén och en med operettklassiker. Jag har dem som ett minne, utan att ha lyssnat på dem sedan dess. Och så några CD: en julskiva med Vikingarna och en dubbel med Glenn Millers orkester. Minnen, de också.
Den enda jag kan komma ihåg att jag hörde hos oss var Vikingarna vid jul och ”Musik för fullvuxna” med Thord Carlsson i radion på helgen. Annars tyst.
Jag spelade förstås glam och tuggummi i pojkrummet, så lite ljud var det utöver ”Aktuellts” signaturmelodi i tv:n.
Men det var inte mycket prat, inga särskilda samtal som jag minns från ett hem ändå fyllt av kärlek, mycket tystnad, jag kan ännu precis när jag vill höra det tickande ljudet av den klocka som satt i hallen.
Än i dag tycker jag väldigt mycket om tystnaden, kanske är det ett arv hemifrån. Det tysta behövs. Kanske ännu mer nu, när allt omkring oss är så mycket och så bråkigt.
Det händer att jag funderar över vilket som var det senaste ord jag uttalade högt. Om jag lämnade livet nu, från en stund till nästa: vilka skulle då varit mina sista ord? Skulle det vara sentenser som av en stor tänkare eller något vardagligt, som ”skit också!”.
Just nu är den säkert en timme sedan jag sa något. Det var i telefon: ”Vi hörs nästa vecka då”, sedan tryckte jag av.
Inom mig hör jag min egen röst säga just de orden; ”vi hörs om en vecka då”.
Men om jag pratat för mig själv, strax innan frånfället. Hade de orden då någonsin uttalats? Låter det om ett träd som faller, även om ingen är där med sina öron?
Men jag tycker om ett jävla liv ibland också, formel 1 och speedway och all sorts motorsport och min Absolute Synth-skiva på ”högt” men inte hårdrock, även om jag nyligen spelade Deep Purples ”In Rock”-LP, och jag gillar storstadsbuller och bodde jag i Pittsburgh skulle jag älskat ljudet av stålverken där, kanske.
Men tystnaden. Alla år i scouterna, vandringarna i skogen och nätterna i vindskydd till långt upp i vuxen ålder, orienteringen, min hjärtesport, loppen med bara min egen andning och ljudet av grenar som knäcks.
Naturen, alltet, ett sätt att ta paus från den påträngande verkligheten. Som en slags flykt, är det. Ett måste, ett andningshål för att orka vidare. Jag förstår inte, har aldrig förstått, kommer aldrig att förstå, löpare med musik i öronen.
Mer arv hem-ifrån: ”Ring så spelar vi” på lördagsmorgonen. 08-222000. ”Det var kul att komma fram”. Vi kom aldrig fram.
Magnus Ihreskog