Hen. I veckan togs ordet, efter en lång och intensiv bloggkampanj på nätet, in i nätupplagan av Nationalencyklopedin. Varför då? Jag lovar och svär att aldrig använda det ordet i vare sig tal eller skrift någonsin efter denna krönika. Fullständigt onödigt och tramsigt. Tydligen ska det användas på ungefär det här sättet, läs och lär:
- Jag var hos bilmekanikern i dag.
- Jaså, vad sa hen då?
Hen ska då användas eftersom det inte i första läget framgår vilket kön mekanikern har. Oerhört viktig information. Jag skiter fullständigt i vilket kön personen i fråga har, är det viktigt lär det framgå i en eventuell fortsättning av berättelsen och att använda "hen" ger mig heller inga ledtrådar angående detta.
Varför inte ta steget fullt ut och döpa om alla ord där "man" kan genusluras? Jag tänker närmast på ombudshen, hennamån, henskap, riksdagens talhen och hengårdsbyggnad (vilket kanske osökt ger associationer till hönshus). Sen kan vi gå vidare och byta ut alla "hon" och "han" till "hen":
-Älskling, har du sett mina gummihendskar?
-Jo, de ligger bredvid dina hentlar i hallen.
-Tack, jag tänkte diska för diskhen är full av kletiga fat. Det verkar vara henung på dem.
Sam. Jag gillar det. Inte just som namn, eller det är väl inget fel på att heta Sam (genusfritt dessutom), utan som förleden till så många ord jag älskar. Ett litet ynka fjuttprefix som kan bli så mycket. Sam.
Samtid, samvete, samstämmig, samhälle, samkväm, samurajfilmer, samåka, samlag, samtycke, samordning, sambo, samarbeta, samvaro, samsas, samspråk, samspel, samarit, samfund, samfällighet, sammet, samling, samråd, samtal, samband och sammanhang. Helt fantastiska ord allihop och jag älskar att vara delaktig i varenda ett. Sam. Jag har fanimig till och med en Samsung televisionsmottagare. Min bror tycker väldigt mycket om Samantha Fox, men det är nog mest en slump.
Som suffix, alltså i slutet av ett ord, blir det oerhört mycket tråkigare; allvarsam, retsam, plågsam, sparsam och ensam.
Man kan för övrigt fundera på hur "hen" ska böjas? "Henom"?
- Jag undrar vad hen (som står så långt bort att jag inte kan avgöra vilket kön vederbörande har) ska göra med hammaren?
- Du får väl gå bort och fråga henom.
Känns piggt.
Äntligen verkar det ha blivit vår. Fast... Är inte ordet "vår" lite för mycket uppbyggt kring ett egoistiskt ha-begär? Kan vi inte kalla det för "allas" istället? Skulle det inte kännas härligt rättvist och groovy?
Äntligen verkar det ha blivit allas.
And that’s all I have to say about that.