Fred Boman i Tingstäde ringer och frågar om jag vill hjälpa honom. Visst, om jag kan så.
– 14 maj hittade jag en förlovningsring av guld vid Kutkäldu i Tingstäde, berättar han.
Kutkäldu är en naturlig källa, idylliskt belägen inne i skogen, där traktens kvinnor förr tvättade mattor. Nu finns här en stor badbalja som används vid diverse festligheter och här framställs varje år grillkol i en kolmila. Källvattnet är fortfarande klart och drickbart.
– Det är en mansring av guld, fortsätter Fred, och det är ingraverat Ingrid och datumet 5/11 1962. Jag har annonserat tre gånger, men det är ingen som hört av sig. Kan du hjälpa mig?
Alltså. Den 5 november (en måndag) förlovade sig Ingrid med en man, som den 14 maj i år tappade sin ring vid Kutkäldu.
Hör av dig!
I ett frågeprogram i Radion ringer en orolig förälder och berättar att deras barn ätit hundmat. Är det farligt?
– Ni borde varit mera oroliga om barnet ätit en massa godis, svarar en läkare.
Pekka, tuppen, har debuterat som krönikör i hönsens veckomagasin Fjäderfäbladet, fackorgan för höns, fasaner, kalkoner, emuer och andra fjäderklädda. Tuppen Strulman, som han kallare sig i litterära sammanhang, skriver bland annat:
”En kompis till mig åkte färja och blev nekad att titta på sitt favoritprogram ”Herrskapstuppar och tjänstehöns” på färjans interna TV. Skandal!”
Och: ”En kreativ kompis till mig ville bygga ett lyxigt gästhönshus nere vid stranden, men fick avslag. Skandal!”
Även: ”En modig kompis till mig hackade ihjäl en fridlyst livsfarlig snok och blev polisanmäld. Skandal!”
Avslutar: ”Nu är det dem mot vi, men det borde vara vi mot dem. Vi tuppar kräver ett rättvisare samhälle för oss tuppar!”
Nyligen visades i TV förödelsen på campingplatsen efter Bråvallafestivalen i Norrköping. Det såg för jävligt ut och jag tyckte synd om dem som måste städa upp efter ungdomarna.
Söndagsmorgonen efter festligheterna vid Stångaspelen kvällen innan kommer jag för att kasta stenvarpa. Det ser för jävligt ut här också och jag tänker:
– Stackars de som måste städa!
Efter två år av frivillig (?) barnlöshet har nu Hilma, den ena hönan, lagt sig på ägg. I tjugoen dagar ligger hon nu där helt stilla, äter inte den mat jag ställer in till henne och anfaller ilsket min hand om jag sticker in den i redet. Jag har lånat in några befruktade ägg från en annan hönsgård, för jag litar inte på Pekka som är till åren kommen.
Men det vill han inte veta.
Den här veckan åker vi, några varpakastare, till Motala för att tävla i Svenska mästerskapen. Jag tittar i deltagarlistan och det är ingen rolig läsning.
Medelåldern är hög, mycket hög. Mest tragiskt är att bara fem herrjuniorer och lika många damjuniorer (ingen från Gotland!) ställer upp i denna sport som jag älskar, men som snart kliver över kanten till ”ättestupan” och dör för alltid.
Eller kan det finnas någon räddning?