Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
HAVET TOG TRE FÄDER och elva barn blev faderslösa i slutet av augusti 1957. Olyckan inträffade en lördagskväll vid Hoburgsrev. Den ende som klarade sig var en fjortonårig son till en av de omkomna. De omkomna var bröderna hemmansägarna Martin och Thure Andersson från Levide och fiskaren Konrad Jacobsson, Tomsarve i Eksta. Samtliga i åldern 40 till 45 år och de var ombord på bröderna Anderssons nyinköpta båt, en 32 fots fiskebåt, på väg från Sysne till Djupvik i Eksta. Konrad Jacobssons son Bernt, som var sjösjuk och hade gått ner och lagt sig, hörde hur hans far sagt till rorsmannen att han skulle passa upp för brottet som var på väg emot dem.Att Jacobsson och hans son kommit med på den ödesdigra resan berodde på att Jacobsson som var mer sjövan skulle hjälpa bröderna Andersson på färden. De beräknades nå Djupvik vid 22-tidden.Andersson hann dock aldrig hålla upp mot sjön utan brottet slog in tvärs över båten, slog ner luckorna och båten fylldes med tonvis med vatten. Far och son tog sig ur båten och hamnade på en lastlucka, som snabbt drev från platsen. Faders talade lugnande till sonen, uppmanade honom att ta de lugnt och inte arbeta ut sig så skulle de snart vara i land.Men när de nådde de svåra pallbrotten slogs de av luckan. Bernt började simma mot land och nådde grunt vatten. Han tyckte sig höra faders skrika men såg honom inte. Väl uppe på land sjönk han ihop av utmattning och blev liggande. Så småningom tog han sig till närmaste gård där bröderna Lindberg, Digrans, tog hand om honom. Han sveptes in i filtar och fick varm dryck. Han var givetvis chockad, men hade klarat sig rätt väl i den hårda kampen mot brottsjöarna.Ernfrid Lindberg sprang upp till Hoburgs fyr och larmade. Fyrvaktare Andersson tog motorcykeln och begav sig till revudden, svepte med strålkastarna över havet och upptäckte ruffen som flutit i land. I det hårda vädret fanns det ingen möjlighet att komma in på det grunda vattnet med livräddningskryssaren Bror Ulrich, vars befälhavare var fyrvaktare Andersson. Det rådde regnbyar och 17 sekundmeters kuling och starkt begränsad sikt. Dagen därpå flöt kropparna efter två av de försvunna upp på land. Båten hade brutits av på mitten och drivit in under Barshageudden och lagt sig cirka 200 meter från land.Samtliga omkomna i olyckan var gifta och efterlämnade tillsammans elva barn. Gotänningen konstaterar att augusti månad varit en sorgens månad för sydvästra Gotland. Först den fruktansvärda bilolyckan i Fröjel och nu båtkatastrofen vid Hoburgsrev. Sorgen vilade tung över anhöriga och vänner från hela ön. Konrad Jacobsson hade största familjen med sex barn födda 1936 till 1946. Bröderna Andersson var båda lantbrukare med fisket som komplement. Jacobsson var fiskare och byggnadsarbetare. Han arbetade vid tillfället för olyckan vid hamnbygget i Sysne.TIDEN HADE NU RUNNIT UT för det gamla ölschappet Ardagars i Visby. Nykterhetsnämnden hade satt 1 oktober som stängningsdatum. Ölserveringen vid Hästgatan hade sett sina bästa dagar. De senaste åren hade man bara gett tillstånd för ett år i taget. Den sista tiden hade serveringen varit omgiven av rigorösa föreskrifter. Ardagars skulle alltså försvinna ur stadsbilden och Gotlänningen trodde inte saknaden skulle bli stor, hur man nu kunde vara säker på det. Visserligen hade öl blivit lättåtkomligare på senare år, men det var ändå en populär mötesplats som för alltid försvann. En mötesplats för en kategori människor för vilka inte så många mötesplatser stod till buds.Rättighetsinnehavare var Visby bryggeri AB och fastigheten ägdes av Tempo. Bryggeribolagets egentliga uppgift var att producera och inte utskänka öl och därför hade man inget intresse av att fortsätta driva rörelsen."GANGSTERFRÖNA" från fastlandet gjorde det svårt att jobba som tältvakt på Nordertrand, klagade en vakt som jobbat på Nordersrtrand i 20 år. Det var John Djuphammar som tyckte att jobbet blivit olidligt när gangsterlivet satte igång vid midnatt, ett busliv som hindrade alla andra från att sova. Själv kallade han sig för ordningsvakt, badvakt, livräddare, informationsbyrå, Norderstrands-tältarnas pappa och hustomte.Säsongrn började den 1 juni och sträckte sig till den 31 augusti och han hade börjat som tältvakt 1933. Han bodde i en liten tältvaktsstuga nere vid stranden. Sova blev det inte så mycket för hans del och därför var jobbet ansträngande. Det var stor skillnad nu mot campinglivet när han började 1933. 1957 var det mest busliv, särskilt fram emot småtimmarna när ungdomarna återvände till stranden efter dansen. Det var ett väldigt busliv med skrik och gap, det spelades och dracks sprit och det var inte lätt för en vakt att få dem tysta.Annat var det som sagt för 25 år sedan EN INTERVJU med stadsarkitekten Lars Håkan Stråge hade till den milda grad upprört först konstnärinnan Thyra Lundgren och sedan konstnären David Ahlqvist att de skrivit arga insändare, Lundgren i Svenska Dagbladet och Ahlqvist i Gotlandstidningarna. Stadsarkitekten tyckte att det var för många ruiner i Visby och att Visbyborna var alldeles för hänsynsfulla mot den gamla stadsbilden. David gick i taket och det vore väl konstigt annars.Stråge hade framhållit att han som stadsarkitekt i en stad med smala gränder och trånga gator såg mycket allvarligt på parkeringsproblemen. Han framhöll bland annat att Föreningshuset vid Österport, enligt byggnadsstyrelsens utredning borde ha 180 parkeringsplatser men att det enligt ritningarna bara fanns plats för tre. Detta var främsta orsaken till hans krav på generalplan.Innanför murarna fanns det mera plats för folk, men ruinerna tog för mycket utrymme, ansåg han. Själv skulle han kunna lösa problemet på sitt sätt."Det är bara för kommunen att välja mellan gammalt och oekonomiskt eller nytt modernt och billigare annars kommer det att bli dyrt att bo innanför murarna."Han ville inte bygga några niovåningars hus, men det skulle bli dyrt att bygga låga hus och kommunen måste träda emellan med subventioner om Visby enbart skulle förbli turistort.Han efterlyste en saklig och frän debatt. Något som David Ahlqvist inte var sen att nappa på."En man på Eder post som har ansvarskänsla och som vill sköta sitt arbete på ett ansvarsfullt sätt, som har kvalifikationer för arkitektkallet, känsla för arkitektoniska skönhetsvärden och för storheten i våra medeltida monument, en man som har en gnutta av vanlig pietet och sunt förnuft kan ej ha yttrat sig på ett sätt som här har antytts.Jag ber Eder att med egna ord klargöra Eder ståndpunkt, dels därför att vi gotlänningar gärna vill slippa skämmas för vår stadsarkitekt, dels därför att denne tjänstemans arbetsprinciper och allmänna inställning till stadens bebyggelse- och trafikfrågor sannerligen inte är något som enbart angår honom själv, stadens styresmän eller ens gotlänningarna i gemen. När det gäller Visbys framtida öden - och det är ju det frågan gäller - blir stadsarkitektens åtgöranden av intresse för hela rikets inbyggare. Han sitter ju dock som vårdare för en av Nordeuropas märkligaste städer!"Varför finns det ingen som David i dag? Då hade vid kanske sluppit den fruktansvärt fula skapelse som är uppförd precis när man svänger till höger ner mot Fridhem, precis där den underbara utsikten över Visby brer ut sig. Där saknas varje uns av känsla för det sköna i landskapet.
