För i denna ljuva blomstertid, orgelklangen har nästan inte hunnit klinga av, ska jag lära er ett nytt ord.
Inget roligt ord. Alls. Borde egentligen byta ut den glada bilden av mig här intill innan jag börjar, men kunskap är aldrig fel, så nu kör vi:
Chalara fraxinea.
Detta är namnet på en svamp. Den syns inte, men den finns. Just precis så här i lövsprickningstider syns dess förfärliga verkningar, och skälet till att just jag började undra över hur askarna mår här på ön är säkerligen att jag är ny här.
Visserligen är jag närsynt, men så illa ser jag ju inte. En del av de gotländska lövträden ser faktiskt konstiga ut.
Så jag började fråga gotlänningar jag mötte: Varför ser askarna på Gotland så tufsiga ut? Varför ser knopparna torrt rödbrända ut i stället för att bågna av ny kraft? Varför ser jag döda träd längs vastarna i landskapet, unga och gamla om varandra? Har de dött fort eftersom de döda träden inte är borttagna än? Varför dör askarna?
Jag fick inget riktigt bra svar, så jag googlade runt en del, ringde Skogsstyrelsen och hittade forskaren Pia Barklund på institutionen för skoglig mykologi och patologi i Uppsala. Mykologi har med svampar att göra och patologi med sjukdomar, så det var logiskt att just hon ägnade sig mer än de flesta åt askarnas väl och ve.
Allt är Chalara fraxineas fel. Den svampen orsakar den så kallade askdöden eller askskottsjukan på Gotland. Fjolårsskotten slår inte ut eftersom innerbarken redan är död och sedan sprider sig svampens sporer snabbt till allt grövre grenar. Fort går det och bot finns inte, bara hopp om mer kunskap med tiden och att livet är starkare än döden.
Och visserligen har Gotland blivit illa drabbat de senaste två åren, men asken är faktiskt ett sjukt träd ända upp i finska Karelen, i hela Baltikum och i Polen. Nu syns verkningarna allt tydligare på vår sida av Östersjön, så den som till äventyrs funderar på att plantera en ask kan lika gärna avstå. En ung ask kommer med stor säkerhet drabbas av sjukdom och dö.
Därför har jag en särskild hälsning till en gammal gotländsk gård i Grötlingbo:
Mycket gamla träd är ofta mycket sega. Ju äldre askar, Lasse Larsson, desto större chans att de överlever!
Asken planterades ofta som vårdträd vid de gamla gårdarna, vilket är föga förvånande. Klart asken skyddade gården, asken Yggdrasil var ju själva livsträdet, världsträdet, i den nordiska mytologin. Den väldiga askens grenar påstods täcka hela himlakupan och från dess grenar föll regn över jorden. I skuggan under denna väldiga ask samlades också gudarna till ting, den heligaste platsen av alla.
Asken Yggdrasils tre huvudrötter sträckte sig, precis som kronan, ända bort till tillvarons gränser: Till människornas Midgård, till gudarnas Asgård och till underjordens Hel. Vid brunnen Urdur vid asken Yggdrasils rot satt de tre nornorna. En norna representerade det förflutna, en utgjorde nuet och en hade framtiden i sin hand. Tillsammans vävde de tre nornorna ihop livets alla brokiga trådar. De skapade ödet.
Nornorna hade en uppgift till, de hällde vatten över askens rötter så att trädet inte skulle dö. Därför undrar jag nu om vi kanske skulle ta och plocka fram nornorna ur historieböckerna och skicka dem på nystartskurs?
För vatten är nog bra, men just nu är det ju Chalara fraxinea som omintetgör asken. Identifierad så sent som i år av Pia Barklund, som gjorde jämförande DNA-analyser mellan prover från sjuka askar i Polen och sjuka askar i Sverige.
Askskottsjukan är en jättetrist historia. I Polen och Litauen har man noterat svampens tilltagande härjningar i ungefär tio år. Följdsjukdomar komplicerar bilden, jättelika bestånd är drabbade och stor del av träden är redan döda, medan enstaka sjuka askar upptäcktes i Sverige först år 2002.
Ingen vill att träd ska vara sjuka, än mindre dö. Instinktivt letade man efter rimliga förklaringar. Asken slår väl alltid ut lite senare, sa man till varandra, eller var det kanske frost i lövsprickningen? Först 2004 stod det klart att askdöden nått inte minst Gotland, och i dag är eländet så utbrett att det inte finns mycket man kan göra för att hindra att sjukan sprids.
Det är som det är. Det kommer bli värre innan det blir bra.
Och nu kommer äntligen den goda nyheten. Almsjukan som härjar vilt på fastlandet är en sällsynthet på Gotland.
Hurra! Hurra! Så när som på några lätt drabbade exemplar längs vägen mellan Slite och Visby är almarna på ön helt friska, och tro mig som nyss flyttat in från almdödens Skåne, detta är något att vara mycket glad för.
Ryktet förtäljer nu att det finns en, säger en, gotländsk markägare som inte tror på almsjukan. Han vägrar ta bort det sjuka trädet från sin mark.
Tror? När man redan sörjer almarna i hela Europa?
Det vore klokt att ta reson. Rimligare med tanke på öns övriga almar. Ett almsjukefritt Gotland vore en lycklig och glad sensation i tider av oro för vad som egentligen händer där ute i naturen.