Plötsligt händer det och häromdagen hände det faktiskt igen. Jag noterade, funderade och analyserade. Det ska väl i ärlighetens namn erkännas att det inte direkt var facit på något världsproblem som jag grubblade på utan jag studerade helt sonika beteendet hos några av mina kollegor. Det heter ju att människan är ett flockdjur men jag skulle hellre vilja sätta epitetet vanedjur som främsta egenskap.
Platsen var lunchrummet och det var matdags för väldigt många personer exakt samtidigt. Oj, vad rörigt det verkade bli för vissa då det visade sig att någon annan redan intagit den tilltänkta sittplatsen. Känner ni igen er själva eller någon i er närhet? Sittplatsen i lunchrummet kan givetvis bytas ut mot exempelvis en sittplats i ett mötesrum eller ett bussäte. Den största rysaren är ju om någon dag två satt sig på platsen som var din dag ett under exempelvis en tvådagarskurs. Ojoj, då börjar vi prata mindre bra stämning. Är behovet av igenkänning och fasta rutiner som ger trygghet verkligen så stort eller varför är det så viktigt med exempelvis ett speciellt bord eller en speciell sittplats? Är det ett mål att vara slav under exakta klockslag och rutiner?
Ett annat exempel är min rumskamrat som brukar pricka in sin ankomsttid mellan 07:41 och 07:43 på morgonen. Inte så att han har bett mig men skulle klockan passera 07:45 utan att han synts till kommer jag sannolikt att se till att rikslarm utfärdas. Tro nu inte att han tillhör någon extrem sort. Nej då, det finns andra i samma byggnad som har ett inbyggt regelverk där det är uträknat på sekunden när vissa dagsaktiviteter ska ske. De här egenskaperna är inte heller på något sätt unika för min arbetsplats, utan jag känner till folk utanför lokalerna som har ett mycket sofistikerat schema där veckans alla dagar sedan lång tid tillbaka har försetts med olika göromål.
Hur är han själv då undrar ni? Jag försöker med alla medel att vara så Rock N’ Rollig och spontan som möjligt men antagligen skiljer jag mig inte nämnvärt från mängden utan fasta rutiner och tydliga mönster är ledstjärnor i vardagen även för mig.
Tack så mycket för alla fina ord som flera av er har försett mig med sedan den förra, tillika min premiärkrönika. Reaktionen från min tidigare arbetsplats, Posten, lät inte heller vänta på sig. De tyckte det var anmärkningsvärt att jag i krönikan påstod att jag inte utövar golf då de med hjälp av statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping nu lyckats få fram bevis på att jag för dryga 15 år sedan höll i en golfklubba.
Nu är det drygt två veckor kvar tills 300 personer kommer att bli förhörda av årets mellangissarrangörer, Loserville USA. Antalet intresserade popgissare har på nytt slagit rekord och i dagsläget är hela 73 stycken fyrmannalag anmälda och frågan är oundviklig; hur ska liknande arrangemang kunna organiseras i framtiden? Globen någon?