Jag är en skidbög. Det finns inget jag hellre tittar på i tv än längdåkning på skidor.
Under höstarna längtar jag till "Vinterstudions" sändningar från världscuplopp och mästerskap, det är det enda jag markerar i tv-tablån. I går startade VM i Oslo så nu är det högtid.
Jag har varit i Oslo en gång , det var mitt i sommaren, men jag tog ändå bussen upp till Holmenkollen, bara för att få gå där på stadion. Bara att få se de breda gatorna genom skogen och fantisera; det är där de åker.
För det är så och så är det: skidfantomerna är mina största hjältar och de jag beundrar allra mest.
Det kanske har med bakgrund att göra. Småländska höglandets gnistrande 70- och 80-talsvintrar med massor av snö och elljusspåret hundra meter hemifrån.
Där körde jag med mina röda Karhu. varv på varv på varv. Vallade i garaget; en liten gasolbrännare och tuber och burkar och block av vax.
Jag har aldrig åkt Vasaloppet och inte tävlat särskilt mycket. Men jag har ett småländskt junior-DM-brons i skidorienteringsstafett från Nässjö 1980. Plaketten ligger i en kartong det varit skor i.
I fjol gjorde jag överraskande tävlingscomeback. Gotlands sprint-DM vid Svaidestugan. Jag kom näst sist i gubbklassen. Jag skyller på glidet.
Nu är det högtid, nu är det VM och nu är det är idrottsloppor i torkskåpen för dem som satsar stort.
Jag satsar stort. Köpte till exedmpel Aftonbladets "Skidbibeln" för 29 spänn, jag som aldrig köper aftontidningar, och blev sittande en hel kväll. Sträckläste allt. Kommer att läsa allt igen.
Jag är snart 50 år (men jag känner mig som 20, som man brukar säga. När slutar man känna sig som 20?).
Jag är på alla sätt en lugn, strategisk, noggrann och kontrollerad person. Och jag har träffat och samtalat med en hel del kändisar, inte minst i jobbet.
Ändå har detta hänt, det var i fjol. Jag fick syn på landslagsesset Anders Södergren, han som någon månad senare blev hjälte vid Vancouver-OS, utanför Ica Stigmyhrs i Bruksvallarna där svärfar har fjällstuga och jag sa till barnen att "nu måste ni be om en autograf" och de sa "jaha?" och jag sa "kom igen nu" och till slut var det jag som sprang fram med penna och knycklad inköpslista.
Jag sa att det var till barnen. Fast jag visste att det lika mycket var till mig själv.
Jag pratade med honom också. Jag minns inte vad jag sa. Minns bara att jag snubblade på orden som föll helt utan sammanhang.
Sen stod jag och tittade på honom när han gick in i affären. Fånigt glad över att jag ännu kan känna samma känslor som långt före 50 (för jag känner mig som 13 också, som man brukar säga. När slutar man att känna sig som 13?).