Theodor berättade om tiden som fjorton- årig dräng
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Avfolkningen av landsbygden hade pågått i flera år och fick konsekvenser på flera områden.
Skolorna riskerade att läggas ner då elevantalet minskade liksom lanthandeln.
Sysselsättningsläget var allt annat än ljust, konstaterade länsarbetsdirektör Allie Korsell. Den 16 december var 413 gotlänningar arbetslösa, en betydligt högre siffra än vid samma tid året innan.130 personer blev utan arbete då betsäsongen slutade i Roma. Stenindustrin hade friställt ett tjugotal man och för cementarbetarna hade hösten varit dålig. 51 personer var permitterade den 16 december. Det var främst stuveriarbetarna som hade friställts på grund av de försämrade förutsättningarna för export.
Statens järnvägar hade stora problem med ekonomin för glesbygderna i landet och 2 600 kilometer järnväg var i farozonen de närmaste åren En utredning om den gotländska järnvägens framtida öde hade startats. Skulle järnvägen läggas ner och ersättas av bussar och lastbilar?
Järnvägstrafiken kom till i en tid då hästen representerade det enda verkliga alternativet i trafiken, förklarade generaldirektör Erik Upmark, när han deltog i ett informationsmöte.
Järnvägstätheten i Sverige var den högsta i Europa så därför var det inte konstigt att glesbygdsjärnvägarna i landet hade det svårt ekonomiskt. Vi hade 23 km järnväg per tiotusen invånare. Närmast kom Norge med 13 km och Finland med 12. Samtidigt med detta var Sverige ett biltätt land med ett högmekaniserat lantbruk.
Nedläggningen av en järnväg var en känslig fråga, sade Erik Upmark, där spelade känslorna ofta in. När det har anordnats protestmöten mot nedläggning av järnvägar har det varit få deltagare som kommit med järnväg, de hade kommit med egna bilar.
För Gotlands vidkommande hade man konstaterat att underlaget för ekonomisk drift av järnvägen successivt minskat. Under hösten har bara 16 procent av bettransporterna gått på järnväg, en markant minskning på några år. 1952 hade järnvägen haft 63 procent av betorna.
Järnvägen hade också förlorat transporten av råsockret från Roma till Visby hamn. Den skulle numera gå med egna bilar. Bettrafiken på Klintehamn och Slite gick sedan ett par år tillbaka med egna lastbilar och traktorer.
Nu väntade man bara på beslut om nedläggning av de kvarvarande järnvägslinjerna på Gotland. Något som tydligen inte var så avlägset.
Vem skulle göras ansvarig för "svinmatkalaset"? Kronan eller den lantbrukare som hämtat svinmaten vid A 7 och I 18? Det var en fråga som väckte stor diskussion vid tinget på Allekvia i Endre de första dagarna i januari 1958.
Kronan krävde en lantbrukare på drygt 7 000 kronor för matavfall som han hämtat till sina 47 grisar. Men grisarna hade dött och lantbrukaren vägrade betala. Han påstod att matavfallet var fullt med föroreningar i form av ståltråd, porslinskärvor med mera och kom istället med en motfordran på drygt 11 000 kronor. Han kunde dock tänka sig en kvittning.
Häradsrätten ansåg att Kronan skulle ersätta lantbrukaren för grisarnas död. Eftersom grisarna dött så hade lantbrukare drabbats av sådana skador så han hade rätt till ersättning.
Men rätten var inte enig. Två nämndemän och häradshövdingen hade avvikande mening och ansåg det inte styrkt att det var av kronmaten som grisarna hade dött. De grundade sin uppfattning på ett uttalande av veterinären som ansåg det orimligt att svinen kunde ha dött så hastigt om de råkat få i sig lite glas-och porslinsskärvor. Han trodde mera på matförgiftning beroende på att den uppvärmda maten inte hade svalnats snabbt nog.
Nu fick man avvakta hovrättens där målet skulle komma upp så småningom.
Början av vintern 1958 måste ha varit ganska behaglig, hur kunde man annars ordna plöjningstävling i januari? Det gjorde man nämligen vid Bäcks i Endre den 2 januari då man genomförde DM i plöjning.
Nils-Gösta Wiberg, Norrvange i Lärbro, segrade av de åtta deltagarna som mött upp. Det var Gotlands distrikt av JUF som stod som arrangör och tävlingen gick vid Emanuel Larssson, Bäcks i Endre. Den jord som skulle plöjas var fin mulljord, lite problem var det dock att viss tjälbildning hade skett.
På andra plats i tävlingen, som var klar när mörkret föll, blev Kjell- Åke Smedberg, Ekeby, på tredje plats Arne Pettersson, Dalhem, på fjärde plats Bengt- Arne Samuelsson, Bro och på femte Bengt Glifberg, Endre, inom parentes nyss hemkommen från en månadslång vistelse i USA där han studerat lantbruk.
Ena dagen ett vinterväder som tillät plöjningstävling, några få dagar senare rubriker i tidningarna som varnade för "vidrigt vinterväder väntas". Kvar i hamnarna låg Gotlandsbåtarna och väntade på det som skulle komma. Oväder med snö, blåst och kyla var på väg. 25 sekundmeter skulle det blåsa på Östersjön och i norra Europa rådde det sträng kyla.
HANS FÅRADE ansikte vittnade om många års slit och hårt arbete. Men så hade han nu nått 83 år - Theodor Larsson, Kattlunds i Grötlingbo. Han berättade om sin tid på den gamla domargården Kattlunds för Gotlänningens medarbetare Allan Cedergren de första dagarna i januari 1958.
Han mindes tiden då hans som fjortonårig dräng arbetade i skogen med gårdens två par oxar och ett par hästar. Eller också gjorde han bandar till trodertunar, ett jobb som krävde sin man.
Efter dagens arbete var det bara att ställa sig i smedjan eller i snickarboden, möblerna vid Kattlunds bar vittnesbörd om att här fanns snickarkunskap. Här fanns skåp, byråer och stolar, många fint utsmyckade, som berättade att man behärskade träsnideriets konstform helt och hållet.
Larsson berättade bland annat att en dagavlönad i hans ungdom tjänade 50-60 öre per dag. Ett unglamm på hösten betalades med fem till tio kronor. Han kom ihåg den stora samlingen på sudret varje höst då nordergutarna kom till Sudret för att köpa upp lammungar. Då var det folk och fest. Man fraktade även lamm till Stockholm på den tiden. Det skedde med en gammal hjulångare som hette Josefine men av gemene man kallades för "Stäutsvältu", detta med tanke på den minimala fart båten presterade.
Även strömmingen kördes på så sätt till Stockholm. I hans ungdom fanns det inte mindre än 13 storbåtar i Fluntings fiskeläge. 1958 var det bara två kvar.