Det skulle göras köttfärs av mig på rasten. Om jag så bara visade mig skulle det göras köttfärs, så ta mig fan!
Jag visade mig inte.
På baksidan av skolan, det var i lågstadiet, fanns en kulle och några träd. Där gömde mig så gott jag kunde hela luchen. När det väl ringde in väntade jag till en av de sista att ta mig upp för den gamla stentrappan.
Då hade de som sa de där orden antagligen redan glömt vad de sagt. För ingen brydde sig nämnvärt om mig. Senare och tidigare, men inte där och då.
Jag har inte glömt orden än, men den som sa dem tycker jag mest synd om i dag.
Att vara lugn och knappast våga prata var detsamma som att få de tuffa, de som kallades för ”tuffa”, emot sig. Jag kan återkalla den känslan ända hit. Rädsla.
Men efteråt har jag ändå gått stärkt, att jag fick veta vilken mes jag var betyder inget i dag. I dag vågar jag ta plats där jag behöver och det sägs om mig att jag är omtyckt och rätt snäll. Det kan bli folk av de flesta.
Men ännu mer kan jag återkalla känslan av att själv vara en som är taskig mot andra. För jag rycktes med, så småningom, senare under skolåren. Den vetskapen sitter som en svulst.
Jag läser om en elev som anmält sin skola för att inte på allvar ha tagit i tu med att denne utsatts för mobbning, och jag tar mig tillbaka till vem jag var en gång.
Vi fick en flicka från Polen i klassen på mellanstadiet och när vi gick förbi henne i korridoren höll vi grabbar för näsan. Hon hade svart långt blankt hår och röd polotröja, satt för sig själv och vi, åtta,tio grabbar, gick förbi och höll för näsan.
Jag har skrivit om det förr och jag gör det igen. Därför att det uppfyller mig med skam.
Oskyldigt, tänkte vi. Måste vi ha tänkt. Bara på skoj, för vi skrattade efteråt. Och skrattar man måste det ju vara roligt. Eller hur, grabbar, fan, så kul!
Jag tyckte inte det var roligt, jag tyckte hon var söt, men jag följde med där i korridoren ändå. För att få höra till.
När vår skola hade återträff 20 år efter att högstadiet var över var det vissa i klassen som inte kom. ”Jag känner ingen samhörighet med er”, hade en av dem låtit hälsa. Rakryggat och rättframt, flera steg vidare i livet.
Vi andra fick krokryggade stå och skämmas. Vi som var kvar där än. Alla som sagt saker, som frusit ut.
Men också alla som varit tysta fast vi visste och inte sagt ifrån. Vi som hängt på. Vi, för jag var en av dem, var lika delaktiga. Att ha gjort andra människor ont är ett evigt straff fram i tiden.
Jag undrar var hon är idag, hon med svart långt blankt hår? Jag har ingen aning. Säkert har även hon gått vidare. Stark. Hos mig sitter taggen kvar och ömmar varje gång jag rör vid den med tanken.